Vi blir lurade av ’Ullared’-fusket

1 av 2
NÖJE

Den tv-genre som kallas ”work place reality” är på tapeten. I varenda kanal har vi den senaste tiden fått följa med människor på deras arbetsplatser. Det är advokater i ”Advokaterna”, det är finlandsbåtspersonal i ”Färjan”, flygplatsarbetare i ”Stockholm–Arlanda”, reseledare i ”Chartersvenskar”. Tanken är att vi ska få en insikt i HUR FOLK HAR DET.

I veckan bänkade sig en miljon människor för att se HUR FOLK HAR DET i shoppingmeckat Ullared. Jag tittade på programmet med 0,5 ögon, men fastnade för en homosexuell grabbhalva som var på shoppingäventyr med sin mamma. Den här bögen var verkligen en, hur ska man beskriva honom ... en excentriker! Han gick runt med sitt hår som hade samma färg som en tändsticka i det ögonblicket då den just står i begrepp att fatta eld. Han var mycket upprörd, gick runt och viftade på det sätt homosexuella excentriker ofta går runt och viftar. Han ville ha vita byxor! När inga vita byxor fanns drämde han till med handen mot kundvagnen och svor! Fan också! Samtidigt stod mamma och tittade på schampo – hon ville ha Finesse! Den homosexuelle excentrikern trippade vidare med sin underliga, struttande gångstil och skrek ”HALLÅ” för att få uppmärksamhet.

Hela det där klippet störde mig så till den grad att jag var tvungen att stänga av. Inte för att han var excentrisk homosexuell – herregud, det måste man ju få vara – utan för att allt var fejk. Det var uppgjort. Tillgjort. Skådespelat. Det fanns inte en äkta sekund i den där scenen.

Det kanske bara var jag som inbillade mig, men jag tyckte mig kunna höra en upphetsad inslagsproducent som stod bakom kameran och flåsade av upphetsning. Den homosexuella excentrikern och hans mamma var inte kunder som inspelningsteamet av en slump fångade upp på platsen. De var castade, inkastade och regisserade.

Och det där gör mig irriterad. Vi har att göra med ett program som förklarar att detta är ”reality” – verklighet på svenska – och som sedan presenterar en scen som så uppenbart är uppgjord. Då försvinner allt spännande, all nerv. Då blir det ju inte på riktigt. Då blir det ju bara dåligt skådespeleri. Då blir det ju ingenting. Anledningen är väl, kan man tänka, att det är så jävla tråkigt på det där varuhuset att man är tvungen att göra något för att liva upp det. Jag tycker det är värdelöst. Dessutom får jag en känsla av att bli lurad.

Det här sker ju överallt. I det där programmet som handlade om charterresenärer betalade de någon av de ensamma mammorna för att åka ner och bli filmad. Och där gick hon plötsligt runt och gjorde sig till för den kamera som följde varenda steg hon tog. Det är väl inte äkta? I ”Idol” har de upptäckt värdet i Youtupp-succéer och tar därför in galenpannor och ber dem göra konstigheter framför juryn. Och det är väl roligt. Men det är inte ÄKTA. Det är inte SANT.

Det är så mycket fejk i mediebruset just nu att det är rättvist att tala om en trend. Överallt ska det fejkas och hittas på. Jag såg på Youtube ett klipp där en mycket gammal tant rör sig över ett övergångsställe så långsamt att den bilist som väntar på henne till slut tutar. Tanten svarar med att drämma till bilhuven med sin handväska och plötsligt smäller den arroganta bilförarens airbag ut. Som jag skrattade! Som jag jublade! Tills jag fick veta att det var – fejk. Det var en skådespelad reklamfilm för något, minns inte vad. Och då blir jag så otroligt besviken. Och då kommer den igen – känslan av att någon försöker föra mig bakom ljuset.

De började med att servera oss såpor. Som vi älskade ”Skilda världar”.

Sen gav de oss reality. Som vi älskade ”Robinson”!

Sen förstod de att sanningen kanske inte riktigt är så rolig som man hoppas alla gånger. Och gav oss fejkad reality. Den värsta genren i tv genom alla tider.