Twilight gör mig lycklig på riktigt

1 av 2
NÖJE

”The times they are a changing”, sa Dylan. Det är först på senare år, efter att min rädsla för att dö har tilltagit, som jag börjar förstå hur rätt han har. Min tes är enkel. Förr om åren lärde de äldre saker till de yngre. Det verkade vara en härligt, trygg tid. Pappa lärde sin son hur man tröskar marken eller hur man mjölkar en ko. Mamma lärde sin dotter hur man syr ett förkläde eller hur man tillreder en grönsakssoppa. Som barn insåg man vilken central roll föräldrarna och de vuxna överlag hade i ens liv. De fyllde barnen med know-how!

I dag förhåller det sig precis tvärtom. Det är sönerna och döttrarna som lär sina föräldrar hur saker och ting går till. Sonen installerar trådlöst nätverk till pappa, som nickar och tar anteckningar så att han ska minnas hur det går till när sonen inte finns tillgänglig. Och dottern lär sin mamma hur man shoppar på nätet.

Det är en ny, konstig, läskig värld där ute och för att förstå den så måste vi vuxna vända oss till ungarna. Och som vuxen känner man, i takt med att man blir äldre, att man får ett allt större motstånd mot att ta in det nya. Det blir liksom svårare. Förenat med större besvär. Jag minns när jag hörde om Twitter första gången. Jag tänkte: “Vad har de där ungarna hittat på nu? Jag orkar inte! Jag låter det vara.” Men så började medierna med sitt. De tryckte upp Twitter i mitt ansikte, dag efter dag. Till slut kändes det som att allt händer på Twitter. För att förstå min samtid, för att förstå hur kidsen kommunicerar så måste jag lära mig Twitter. Så jag lärde mig Twitter. Kan ni föreställa er min besvikelse när jag förstod att Twitter är som blogg, med enda skillnaden att man bara får skriva 140 tecken. Vilket magnifikt antiklimax. Men ändå. Jag lärde mig. Jag kände mig up to date, jag hängde med. Jag fanns där kidsen fanns.

Så uppmärksammade jag för en tid sedan något som kallades ”Twilight”. Detta ”Twilight” nämndes både här och där. Informationen var oklar, för de pratade om ”Twilight” som om de förutsatte att alla redan visste vad det var. Ingenstans stod det någon inforuta om vad fan i helvete det var som stod på. Och jag kände omedelbart precis samma trötthet som jag alltid känner när jag måste lära mig något nytt från ungarnas värld. Och samma frustrerande förvissning att om jag inte lär mig vad ”Twilight” är så blir glappet mellan mig och ungdomarna ännu större och om jag fortsätter med den här typen av ignorans så hamnar jag snart i ett land där jag inte förstår vad de sysslar med över huvud taget.

Så jag tog ett djupt andetag och satte mig in i ”Twilight”-problematiken. Det visade sig vara en rad ungdomsböcker med vampyrtema. Jag måste säga att det lät väldigt fånigt. Tydligen så hade dessa böcker blivit filmer. Den första filmen heter ”Twilight” och den andra heter ”New moon”. Och jag tänkte ”äh” och lät det bero. Men så började det mullra i spalterna. Plötsligt såg jag inte ”Twilight”-stjärnor bara i skvallertidningarna. Nu fanns ”Twilight” också på nyhetsplats. Det var alldeles tydligt att något stort höll på att hända. Så jag såg den där filmen.

Det var länge sen en film påverkade mig så. Flicka blir kär i pöjk, som visar sig vara vampyr. De kämpar mot förälskelsen, för hur skulle det gå till? De lever ju så olika världar. Och hur ska vampyrpöjk kunna motstå att käka opp henne när suget kommer? Där har ni grundhistorien. Den föll så totalt utanför alla klichéer, gick inte in i alla de fällor som varenda vampyrrulle annars gör. Jag har till exempel ingen som helst lust att titta på det där vampyrtramset som Alex Skarsgård håller på med, för så fort jag ser en bild på honom sitter han där med konstig grimas och långa hörntänder. I ”Twilight” finns inga hörntänder, inget blod och inga vansinniga djurläten. Det var en kärleksfilm och den var alldeles ljuvlig. Och den insikten, att jag faktiskt tyckte om den, gjorde mig till en lyckligare människa. Det är inte så att jag motvilligt kämpar för att hänga med kidsen. Jag UPPSKATTAR det kidsen uppskattar. De älskar ”Twilight”. Det gör jag också! Det var länge sen jag kände mig så ung och vital! Jag har till och med börjat slänga mig med uttryck som jag vet att ungarna håller sig med. Jag kallade en gubbjävel för emo häromdagen till exempel. Och jag har i stort sett slutat citera Bob Dylan, för vem fan bryr sig om den gubbfan ändå.