Det är i Texas man ska uppleva romantik

NÖJE

DALLAS. All my ex’s live in Texas, sjunger Whitey Shafer.

Så är det ju inte riktigt.

Men när jag sitter på en trappavsats med en liten tequila och ser nattens ljus blänka i Dallas svarta glasskrapor önskar jag att det vore.

Per Bjurman.
Per Bjurman.

Inget ont om de ex som i själva verket bor i Borlänge, Hammarby Sjöstad, Arlöv och Uppsala.

Tvärtom, de är alla förträffliga människor jag fortfarande skulle ge en arm för om det behövdes.

Men när gamle Whitey sjunger sin sällsamma sång om alla (k)exen i Texas och de där monstruösa, svarta glasskraporna från ”Dallas”-introt denna milda novemberkväll reflekterar ljuset från gatlyktor och neonskyltar och bilarnas strålkastare får jag en stark känsla av att det är i The Lone Star State man egentligen ska uppleva romantiken.

Det finns nåt i de här trakterna, nåt både sinnligt och råbarkat, nåt både bullrigt urbant och inåtvänt lantligt, nåt både levnadsglatt och ödesmättat, som får i alla fall mitt hjärta att klappa i rätt takt.

Och då är själva Dallas, med sin oblyga big is beautiful-estetik, ändå bara en utspädd version av Texas.

Det är neråt San Antonio och Laredo och de andra close-to-the-border-drömmarna Dylan besöker på ”Together through life” – ett album som allt tydligare framstår som en giv av samma blytunga kaliber som ”Time out of mind” – den heta luften dallrar av de verkligt själfulla stämningarna.

Och västerut, i Odessa och Amarillo och Buddy Hollys Lubbock, är himlen så stor att knappt ens Kimmie Rhodes kan göra den rättvisa och avståndet till allting så oändligt att tiden liksom stannat i en utdragen väntan på ... nånting.

Om man odlat sin kärlek där, om man planterat den i så bördig jord, kanske exen inte ens varit ex.

Men nu är dom det och jag sitter ensam utanför House of Blues i downtown Dallas med min lilla kaktusdrink och tycker att det visserligen vore roligt att se några av dem på den texanska trappa, men att det nog blir bäst så här.

Sex, drugs och hypotekslån.

Ska du bara läsa en bok om finanskrisen bör det vara ”The Sellout” – Elaine’s-stammisen och ständigt scoopande MSNBC-kommentatorn Charlie ”C-Gas” Gasparinos nya.

Jag tror inte läst en lika dekadent story sedan Neil Strauss Mötley Crue-biografi.

Men till skillnad från i den lär man sig något också. Jag, som knappt kan skilja på ett värdepapper och en serietidning, är så nära att förstå exempelvis kreditmarknaden att jag får lov att bjuda författaren på ett glas.

FAKTA

Orsaker till extas:

Brothers (kommande film).

Kalkon (Thanksgiving-krubb).

Norah Jones – The Fall (cd).