”Mossad-agenten” i chock – över den svenska julmaten

NÖJE

NEW YORK. Tar med israeliske kompisen Alon på svensk julmiddag på Marcus Samuelssons Aquavit.

Det går sådär.

Rödkål, glögg och inlagd sill är tydligen inte fullt så fantastiskt som vi tror.

Alon, som är uppvuxen i Israel men i dag driver en krog i East Village på södra Manhattan, berättar en kväll att han såvitt han vet aldrig ätit svensk mat.

– Då måste du följa med på svensk julmiddag, slår jag obönhörligt fast.

Ett par dygn senare sitter Mossad-agenten – nej, inte på riktigt; jag bara kallar honom det – i Aquavits sobra cafédel på 55:e gatan och luktar misstänksamt på en mugg glögg.

– Vad är det här, flämtar han.

Jag förklarar och får en klentrogen grimas till svar.

– Hot wine? You swedes really ARE crazy.

Nåja, replikerar jag, det är inte vi som går omkring i lustiga små hattar.

Alon – som är synnerligen judisk men har välutvecklad förmåga att skratta åt sig själv och skämtar så grovt om Israel och judendomen att ni skulle bli alldeles förskräckta – lägger ut ett gapflabb.

Sen kommer maten och då tystnar han tvärt.

Medan jag, som inte ätit svensk julmat sedan 2003, ser himlen ser Mossad-agenten en ... utmaning.

Han spetsar en inlagd sillbit på gaffeln,

höjer läckerheten mot taklampan och granskar den skeptiskt.

– Du menar att jag ska äta det här, frågar han till slut.

Jag lovar och försäkrar att det är en delikatess och till slut tar min vän en försiktig tugga, smackar eftertänksamt, mumlar nåt om att jo, det var ju bättre än det såg ut – och petar sedan, så diskret han kan, resten av sillbitarna åt sidan.

Rödkålen får överhuvudtaget ingen sådan chans. Den luktar nämligen ”apa”. Och när jag stryker en sträng senap på en prinskorv, begraver den i ett lass Jansson och skyfflar in är det ren chock i tonfallet på frågan om vad i h-e jag NU stoppar i mig.

– Ja, stammar jag, det är ... Janssons temptation.

– Jans what?

Jag gör ett nytt försök att förklara, men Alon viftar avvärjande och hojtar glatt:

– Det är för att ni äter sånt där som ni har den Mellanöstern-syn ni har, skrattar han.

Jag tackar min lyckliga stjärna att Marcus Samuelsson inte serverar grisfötter. Jag har redan nog med problem och det tar flera panikartade minuter innan jag inser hur kvällen ska räddas:

O.P är ju in the house! O.P Andersson!

Alon får ett immigt glas fyllt till bredden och protesterar först, men ger snabbt med sig, stänker i sig hela sexan – och plötsligt rinner den där skepsisen bort.

– Yes, ropar han, det var gott. God jul, säger ni så? Okej, kan jag få en O.P till?

Sensmoral:

Skit i maten om ni ska bjuda utländska vänner på julmiddag. Gå direkt på borsten.

Gott nytt år!

FAKTA

Bjurmans orsaker till extas:

Crazy Heart (Jeff Bridges bästa roll sedan ”Big Lebowski”).

”It’s a wonderful life” (den stora jultraditionen på amerikansk tv).

Simon & Garfunkel – The Boxer (livenummer på Rock & Roll Hall of Fame-galan).