Jag vågar knappt andas – men kan inte sluta titta

Nöjesbladets Martin Söderström om MIA:s nya skandalvideo

NÖJE

Musikvideon dog inte med MTV. När den tidigare musikkanalen slutligen erkände öppet att de inte längre var intresserade av musik utan bara ville visa sunkiga skateboardmän som sparkar varandra på pungen eller obscent rika amerikanska tonåringar som lägger ett mindre lands BNP på sina födelsedagskalas var det ingen som blev förvånad. Eller brydde sig så mycket.

Kanalen har sedan ett drygt årtionde fått kämpa för sitt existensberättigande i takt med att musikvideon – både som konstform, reklamplats och provokationsplattform – flyttade ut på nätet.

Spela roll. MIA:s nya singel ”Born free” hade de ändå aldrig kunnat visa.

Det är den obehagligaste musikvideo jag sett sedan Aphex Twins hotfullt feberdrömska ”Come to daddy”.

Då och då kommer det ju en musikvideo som omtalas som ”chockerande” eller ”skandalös” eller liknande.

Så gott som aldrig blir man vare sig chockerad eller skakad, oavsett om det handlar om Rammstein som låter folk fläska på varandra på riktigt eller Erykah Badu som näckar och blir skjuten på kuppen.

På sin höjd blir det ett ”jaha, där ser man” och så är det inte mer med den saken.

”Born free” är något helt annat.

För första gången på jag vet inte hur länge vågar jag knappt andas så länge den suggestiva kortfilmen pågår. Det är en lika kylig, svart och distanserad som rasande kommentar till det ständigt pågående globala, så kallade, kriget mot terrorismen.

För regin står Romain Gavras, mannen bakom franska Justices ungdomsvåldsvideo till låten ”Stress” som det blev ett herrans liv om i Frankrike härom året, och till de samplade tonerna av Suicides gamla syntklassiker ”Ghost rider” får vi se ett gäng svartklädda soldater som våldsamt samlar ihop rödhåriga människor och kör ut dem i en buss på ett ökenfält.

Förnedring, dreglande schäferhundar, svett och skräck som är så nära och känns så äkta att man skulle kunna skära den med kniv. När första skottet faller – och det här är innan gatloppet över ett minfält ens börjat – är det redan för mycket. Och inget i världen kan få mig att sluta titta.

Gavras och MIA lyckas, där så många andra före dem missat målet, både chockera och ta pulsen på en kultur där den nya terrorn är statssanktionerad.

Sedan läser jag på BBC:s sajt att videon redan tagits bort från YouTube. Det känns lika logiskt som sorgligt.