Succén är inte en komedi – utan en dokumentär

Överlag har "Solsidan" den svårslagna förmågan att få tittaren att skratta åt sig själv

NÖJE

Varför har komedin ”Solsidan” blivit så populär?

Därför att det är svårt att skratta åt ­serien.

När ”Solsidan” lanserades pratade Felix Herngren mycket om igenkänning.

Igenkänning var manusets ledstjärna.

Seriens popularitet tyder också på att många känner igen sig i de fiktiva barnfamiljerna i Saltsjöbaden. Första avsnittet sågs av över 1,8 miljoner tittare.

Gissningsvis beror den säkra och framgångsrika tonträffen på att manusförfattarna gräver där de står och inspireras av sin omgivning.

I en intervju i Dagens Nyheter berättade Felix Herngren att seriens huvudperson, den 38-årige tandläkaren Alex Löfström, till 70 procent bygger på just Felix Herngren. Herngrens fru är uppvuxen i ett område i Saltsjöbaden som heter Solsidan. Dessutom är två av seriens viktigaste karaktärer, Johan Rheborgs neurotiske alfahanne Fredrik Schiller och Henrik Dorsins ohygglige granne Ove Sundberg, baserade på verkliga personer.

Mycket känns även igen från andra relationskomedier. Dragkampen mellan tafatta män som grillar och fåfänga kvinnor. Den försmådda morsan som retar gallfeber på sin svärdotter. Märkliga grannjävlar. Pretentiösa vänner med stel överläpp som gör folk osäkra genom att prata och förhöra sig om ”fina” konstnärer och författare. Den elaka statusjakten som utkämpas under parmiddagar och i lekparken. En tillvaro där det ”knapplösa knullet” ersatts av ett häpnadsväckande intresse för inredning. Är blå linoleum rätt i år, älskling?

Men få serier har på ett lika välskrivet sätt visat vilka pinsamma och outhärdliga konsekvenser kampen för att inte tappa ansiktet får. Eller rättare sagt människans konflikträdsla – den starka instinkten att hellre tiga och dra en vit lögn än att göra nån annan irriterad, förbannad eller ledsen.

Alex Löfströms sjukliga konfliktsduckande var första säsongens motor. Men inte ens Mia Skäringers rollfigur, som annars fungerar som en jordnära och förnuftig bastion bland alla dårskap, lyckades alltid säga vad hon egentligen tyckte och tänkte.

”Solsidan” är rolig och modern för att serien vågar vara oavbrutet orolig. Serien har lyckats inreda ett eget och ljust och fräscht rum mellan smärthumorn i ”The office” och det breda och folkliga tilltalet i ”Svensson, Svensson”.

Vissa saker har inte klingat lika rent, som när vattenkoppor tog livet av Fredrik Schillers kollega eller den onödigt överdrivna och plumpa midsommarfesten.

Men överlag har ”Solsidan” den svårslagna förmågan att få tittaren att skratta åt sig själv. Eller åtminstone åt en nära vän eller släkting.

Och när man känner igen sig i ”Solsidan” är det svårt att beskriva serien som en absurd komedi. Det är snarare en dokumentär om 2011. En känsla som främst verkar drabba folk med kåk, barn och altan.

Häromdagen frågade jag en kompis med kåk, barn och altan om vad han tyckte om ”Solsidan”.

Han skrattade nervöst och svarade:

– ”Solsidan”? En fantastisk serie! Den är på pricken. Jag har inte skrattat en enda gång.