’Lost’ räddade mig från husvagnslivet

Läs Zandra Lundbergs krönika

Man behöver inte dö bara för att man kraschar med ett flygplan på en öde ö.
Man behöver inte dö bara för att man kraschar med ett flygplan på en öde ö.Foto: buena vista
NÖJESBLADET

När den där uruselt animerade isbjörnen dök upp slutade jag titta på ”Lost”.

Ändå har serien botat mig från skräcken som varken psykiater eller pissljummen whisky rått på.

Att leva med vetskapen att man ska dö om två månader är skitjobbigt.

Jag vet eftersom jag har fått domen – minst åtta gånger om.

I min värld var en flygresa lika med en dödsdom.

Uppspelta planerade min familj påskweekends i Barcelona och frosseri­veckor i Italien medan jag funderade på om öppen kista tillåts i Norden.

Det gick så långt att jag vägrade flyga.

I stället svor jag för att vi inte kunde köpa en husvagn.

Min mamma insåg att jag behövde hjälp.

Så här i efterhand förstår jag att hon ville mitt bästa, men med facit i hand så skulle jag rekommendera att man låter bränna upp alla ”Så botar du din flygrädsla”-filmer som spelats in före 90-talet.

Om jag inte varit flygrädd före så var jag det definitivt efter filmen mamma införskaffade.

I rutan satt en äldre, acneärrad Tom Cruise-kopia i enorma gula glasögonbågar och mässade om att ”det är HELT onödigt att vara rädd för chansen är SÅ liten att flygolyckor inträffar”. Han kunde lika gärna försökt tuta i mig att skolmaten var god och att Björnes magasin-Björne var uppstigen från helvetet. Varvat med piloten uttalade sig en torftig psykiater om hur många procent av befolkningen det är som lider av ångest före flygresor – som om det skulle hjälpa att ANDRA mår dåligt!

Min styvpappa var övertygad om att min fobi gick att bota med några munnar pissljummen whisky. Det bidrog till illamående och yrsel – men rädslan var kvar och jag vände på Arlanda.

Efter lovet gick jag vinterblek till skolan och ljög om hur varmt det var i Spanien.

Under flera år avbokade jag resa efter resa. Jag hade redan gett upp då TV4 började sända ”Lost”.

Kanske var det tanken på en tropisk ö. Kanske var det Sawyer som var jä-hä-vligt snygg barbringad. Eller kokosnötterna eller lägereldarna eller dramatiken eller Sawyers hår ... eller så var det helt enkelt tanken på att man KAN överleva OM man kraschar.

Det var precis vad jag behövde, inte pissljummen whisky eller trygghetsstatistik från en pilotbrilla.

Min tacksamhet går till ”Lost”-skaparna – jag hade nog aldrig blivit någon vidare husvagnsmänniska.