Aftonbladet
Dagens namn: Evert, Eilert
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Nöjesbladet

Okej – ballast på 80-talet

Nöjesbladets musikkrönikör Markus Larsson: Okej visade att popkultur är som bäst när man skiter i god smak

Frågan har sällan varit lika befogad:

Vad fan håller de på med?

Sitter på ett förlagskontor och glor på ett par klassiska och nakna bröst som förändrade en hel generation.

När jag växte upp tittade jag på samma byst i smyg. Nu får jag betalt.

Meningen är att jag ska välja ut en lämplig bild på Samantha Fox från ett förhandsexemplar av en kommande bok om tidningen Okej.

Det är inte helt lätt. Dagens tidsanda är lite annorlunda än den färgglada galenskapen som skildras i ”Boken om Okej – 80-talets största poptidning”.



I boken säger tidningens mångårige medarbetare och reporter Anders Tengner att Okej kunde publicera samma bilder som dåtidens ledande porrtidning Aktuell Rapport – utan att orsaka nåt större rabalder.

Minnet kan vara både avslöjande pinsamt och bedrägligt. Man minns kanske det som man var mest intresserad av. Men när det gäller Okej blev Samantha Fox, en brittisk popstjärna som slog igenom med singeln ”Touch me” 1986, en av tidningens största profiler och bäst säljande objekt.

Till redaktionens försvar kan väl sägas att de bokstavligt talat klädde av allt. Män och kvinnor, superstjärnor och dagsländor. Och tidningen innehöll mycket mer än hud, porr, pinup-pop och lite lagom dolda manslemmar.

Det finns inget bättre svenskt tidsdokument om 80-talet och dess populäraste tv-serier, artister och frisyrer än Okej.

Vilket beror på att tidningen träffade och skrev om artister och fenomen som resten av mediaetablissemanget antingen såg ner på eller gav blanka fasen i.



I dag är Okej en ungdomstidning i mängden. Då var den ensam i sitt slag. Med bara två statliga tv-kanaler – och utan konkurrens från reklamradio och internet – blev den hyperkommersiella produkten en marknadsledande kraft.

Okej publicerade intervjuer, reportage, fotografier, snask och snusk om Europe, Kiss, Twisted Sister, WASP, Lili & Susie, tv-serien ”V”, dåtida nymodigheter som thrashmetal och otaliga pudelrockband från a till ö som inte riktigt fick plats och utrymme nån annanstans.

1984 hade Okej en upplaga på 155 000 exemplar. Och nådde ut till en halv miljon läsare, vilket i princip var tidningens hela målgrupp. Dess medföljande idolplanscher blev lika vanliga i svenska hus och lägenheter som möbler från Ikea.

När jag bläddrar i boken minns jag hur Okej alltid fanns på en armlängds avstånd när jag växte upp. Eller under madrassen.

Jag minns hur viktigt och unikt ett bildreportage om Iron Maidens ”Powerslave”-turné i Long Beach, Kalifornien, kunde kännas när Youtube fortfarande var science fiction.

Men jag har glömt att Okej var en sorts föregångare till dagens kändisbilagor. Bokens författare, frilansjournalisten Jörgen Holmstedt, säger att tidningens hårdföre och tyske chefredaktör Hans Hatwig hade en benhård regel:

– Bilderna först, texten sen. Vi gör tidning, Jörgen. Vi skriver inte en bok.

Men det handlade inte om några smygtagna paparazzibilder. Artisterna poserade frivilligt framför kamerorna. Och de ställde upp på den ena galna idén efter den andra.

De hade inget annat val. Syntes de inte i Okej så fanns de inte.

Det kan förklara vissa av de fantastiska dårskaperna som exploderar på sidorna. Men vissa frågetecken kommer nog aldrig att rätas ut.

Peter LeMarc med pistol? Och vad tänkte Christer Sandelin med när han klädde ut sig till leopard och putade med häcken?

”Boken om Okej – 80-talets största poptidning” är en nödvändig påminnelse om att populärkultur aldrig är mer underhållande än när artister och kändisar tappar omdömet eller skiter i god smak.

Och att den eviga frågan om det var bättre förr ständigt måste formuleras om.

Det var aldrig bättre förr.

Annons
 
SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
NÖJESBLOGGAR

Populära bildspel via Shootitlive