”Det är helt vansinnigt”

Nöjesbladet har följt svenska Graveyard inför deras spelning som Maidens förband

1 av 11 | Foto: ANDERS DEROS
”som ett bra samlag” 27 000 människor är på plats på Ullevi när Graveyard går på 18.40. Prick en halvtimme och två öl senare är uppdraget som uppvärmare för Iron Maiden slutfört för Rikard Edlund, som ställer ner basen och tackar för sig.
NÖJE

Fyra år.

Så lång tid tog det för Graveyard att slita hund från källare till Ullevi.

– Helt vansinnigt, summerar gitarristen Jonatan Ramm, 30, när Nöjesbladet tar rygg på bandet under deras dag som uppvärmare åt Iron Maiden.

Axel Sjöberg, 31, lutar sig tillbaka i läktarstolen. Trummisen tittar ut över den än så länge tomma arenan och analyserar rockcirkusen:

– Tur att jag inte blev utsläppt i den här världen när jag var 19 bast, då var jag var helt dum i huvudet och hade fått hybris. Jag hade inbillat mig att jag var Yngwie Malmsteen och varit halvdöd och uppblåst vid det här laget.

Mellan det att ”Hisingen blues” dök rakt in på albumlistans förstaplats i mars, och att festivalsäsongen avslutas i augusti, kommer Göteborgs Graveyard att ha avverkat 90 konserter. I går agerade de förband till Iron Maiden på ett utsålt Ullevi. I dag är det Kirunafestivalen, i morgon Roskilde. Det går helt enkelt bra nu.

Handlar om rock’n’roll-slit

Som scenmanagern Bill Conte säger en minut innan han sjasar ut grabbarna på scenen:

– Ni öppnar för Iron Maiden! This is gonna be fucking awesome!

Alla medlemmar har sagt upp sig från sina jobb, eller sparkats ut ur socialbidragssystemet, för att leva på musiken.

– Efter att Aftonbladet skrev om oss tidigare i år fick jag hem ett brev där det stod ”gratulerar till framgångarna”, och att jag inte skulle få mer bidrag. Så nu är det slut på soc, säger basisten Rikard Edlund och garvar.

Framgångar, visst. Men Graveyard handlar ännu bara om rock’n’roll-slit och alla musikers bästa vän: gaffatejp. Axel tar fram sin bunt med scenkläder. Svettdoften är markant trots att de ska vara ”nytvättade”. Sedan skalar han bort ett lager gaffa från varje byxben, drar på sig jeansen, och börjar vira runt nya lager med färsk tejp.

– Stockarna nöter upp hål och fastnar i byxorna. Vad fan, det kostar en förmögenhet om jag ska köpa nya jeans bara för att spela, förklarar han krasst.

Vi befinner oss djupt nere i Ullevis katakomber. En dryg halvtimme till Timmen Noll. Spänd spänning och sparsamt öldrickande, det gäller att vara skärpt.

– Det här är ett jobb och det är respektlöst att vara full när folk betalar för att se en, säger frontmannen Joakim Nilsson, 33.

Adrian & Dave vill ha skivor

Nu har 55 000 personer betalat för att se Iron Maiden, inte Graveyard. Ändå är nervositeten under kontroll. ”Det är bara att tuta och köra” är mottot.

Tillbaka i logen efteråt är stämningen elektrisk. Hedersbetygelserna anländer i form av en roddare som tigger cd:s till ”Adrian and Davy” – Iron Maidens Adrian Smith och Dave Murray. Efter det stoppar Bill Conte in skallen och säger att ”killarna hälsar och tackar så mycket”. Ändå tjurar Joakim för ett och annat spelfel: ”Nerverna satte in”, suckar han.

Axel är mer nöjd:

– Det var som ett bra samlag – kôrt men gôtt!