Här hedrar han offren

Timbuktu spelade på minneskonsert för de döda i Norge: Jag blir väldigt rörd

1 av 3 | Foto: Foto: SCANPIX
"JAG ÄR HELT SKAKIG" Timbuktu inledde en hyllningskonsert för offren för terror- attackerna.
NÖJE

Timbuktu har blivit djupt berörd av händelserna i Norge.

I går spelade han för norska barn och politiker på den stora minneskonserten i Oslo.

– Jag är helt skakig i benen, säger han till Nöjesbladet.

Bomben i Oslos regeringskvarter och den efterföljande massakern på Utøya, som skörde 76 dödsoffer, har berört Jason ”Timbuktu” Diakité, 36, på djupet.

– Vi åkte förbi Utøya. Det var otroligt starkt att se den lilla idylliska ön och veta att helvetet utspelat sig där, säger den svenske stjärnan till Nöjesbladet.

”Inspirerande”

Men också det norska folkets sätt att bearbeta händelsen och visa sitt stöd berör honom.

– Det har varit väldigt inspirerande att vara i Oslo och se alla blommor överallt.

Under veckan har han på många olika sätt förmedlat sin sorg och medkänsla för de som föll offer i tragedin.

För Aftonbladet och norska Verdens Gang har Jason själv skrivit ett brev om solidaritet och antirasism efter attentatet, som finns att läsa nedan.

I går uppträdde den svenske rapparen inför 25 000 barn, ungdomar och norska politiker på öppningen för den internationella fotbollsturneringen Norway Cup i Oslo.

– Så många ungdomar hade samlats på spelningen. De representerar framtiden. Och det här visar att framtiden inte går att stoppa.

Arrangörerna hade länge förberett öppningsdagen för turneringen, som den senaste veckan planerats om till en hyllningskonsert till terrorns offer.

’Stolt över att vara där’

När Timbuktu öppnade konserten sträckte tusentals ungdomar upp sina

rosor mot himmelen. Det gjorde intryck på honom.

– Jag är helt skakig i benen. Man blir väldigt rörd av att se alla barn med rosor i händerna, säger han efter spelningen.

– Jag sa från scenen att jag är stolt över att vara där.

Du har engagerat dig mycket i terrordådet i Norge. Varför?

– Det är viktigt för mig att tänka på mina medmänniskor.

Han hyllar också det norska folkets sätt att hantera terrordådet.

– Det var starkt att vara där. Det var väldigt speciellt. Jag är glad att vi gjorde det, säger Jason Diakité.

FAKTA

Timbuktu skriver själv om känslorna efter terrorn i Norge

I början av juni fick jag ett väldigt oväntat samtal av en spaningsledare hos Malmöpolisen. Hon berättade att den så kallade Lasermannen 2 eller Peter Mangs som han egentligen heter hade en mapp i sin dator titulerad ”adresser till skurkar”.

I mappen fanns mitt namn och min adress. Jag frågade henne om detta var hans att-göra-lista. Eller kanske hans att-skjuta-lista? Det vet vi inte ännu, svarade hon.

Peter Mangs terroriserade invånarna i Malmö under hösten 2010. Under den tiden jag fick många uppmaningar av vänner att jag skulle hålla mej hemma eftersom ingen visste när nästa skjutning skulle äga rum. Eftersom hans uppenbara måltavlor var ”människor med utländskt utseende”. Min

naturliga respons var givetvis att vara ute så mycket som möjligt och visa att jag minsann inte tänkte gömma mej. Jag tänker inte skrämmas till tystnad av någon snedvriden psykopat med en Glock. Stämningen i Malmö under de veckorna var påtagligt tung, man kunde verkligen känna hur Malmös mörka moln lyfte den dagen då Mangs till slut fångades. Varför gjorde Peter Mangs det här? Varför sköt han oskyldiga barn på väg till fotbollsträningen? Folk som stod och väntade på bussen? En förbipasserande bil eller någon som satt i sitt hem och tittade på teve?

I kölvattnet av Anders Behring Breiviks mordiska framfart förra veckan har samma fråga dykt upp i mitt huvud igen. Varför? De isande historierna från Utøya och de apokalypiska bilderna från Oslo centrum fick det att kännas som att någon knutit en rosett av taggtråd runt mitt hjärta. Hur hamnar vi så långt ifrån varandra att vi vill straffa folk med andra åsikter, hudfärg, religion eller läggning på detta sätt? Hur kan denna terror gro i vår trädgård? Vad kan vi göra för att förebygga att samma inhumana hänsynslöshet spiller över oss igen? Detta har drabbat oss alla. Detta rör oss alla. Oavsett våra skillnader. Geografiskt.

Inkomstmässigt. Intresse- och yrkesmässigt. Vi delar samtiden och går en kollektiv framtid till mötes. Hur vill vi att vår värld ska se ut? Hur vill vi att våra barn och barnbarn ska leva?

Vi vandrar alla våra egna vägar. Vad alla vägar har gemensamt är att dom ständigt möter och korsar andra vägar. I dessa möten ligger nog svaret. Vi måste skapa fler korsningar där människor kan mötas. Det står helt i kontrast till den ideologi som Sverigedemokrater och Fremskrittspartister vill få oss att följa. Deras

retorik av rädsla för det som är annorlunda och upphöjandet av det som passar deras bild av vad som är ”norskt” eller ”svenskt” är väldigt farlig för vår framtid. De vill att vi ska minska antalet korsningar så att våra vägar slipper  mötas. Då går vi en ensam, blek och tynande framtid till mötes mina vänner. Vi måste stå upp för förståelse och hänsyn, vi måste stå upp för öppenhet. Detta är i mitt sinne den

enda vägen framåt. Låt oss möta dessa skräckens profeter ansikte mot ansikte. Ta debatterna, besvara argumenten. Och vägra vara tysta. Låt oss försöka motverka separationen mellan klasser och etnicitet genom att försöka skapa mötesplatser. Det är bara genom möten med det som är annorlunda som vi kommer att lära känna varandra. Det är på bussar, tåg, konserter, arbetsplatser, caféer och gathörn som det sker.

Stereotypen av hotet har fått sej en rejäl törn. Hotet har inte alltid ett långt skägg. Och inte alltid turban. Hotet har lika gärna blont hår och blåa ögon. Hotet och hatet vet ingen färg eller religion. Hatet växer överallt där avskildhet, marginalisering och tysthet härskar. Hatet frodas i rädsla. Så låt oss inte vara rädda kära medmänniskor. Låt oss omfamna en framtid full av möjligheter och förbättring. Om vi alla jobbar på att vara bättre medmänniskor kan vi inte gå fel. Låt oss börja med att prata med varandra.

I december 2010 efter en spelning på  Hemsen i Hemsedal stod Fremskrittspartiets Siv Jensen plötsligt i min loge backstage. Jag bad vakten visa ut henne för att jag ville visa att jag inte gillar det hon står. Jag uppskattade inte att hon befann sej där för att bli fotograferad med norska popstjärnor. I efterhand är jag osäker på om det var rätt beslut. Kanske borde jag ha pratat med henne. Berättat för henne vad jag känner och var jag står. Att sopa oliktycke under mattan kommer inte leda oss till en bra plats. Jimmie (Åkesson), Pia (Kjaersgaard), Siv (Jensen) om vi ses ska jag verkligen försöka att hitta orden att byta med er.

Jason Diakité