Många tårar och suveräna tolkningar på E-Types dag

Vad var bra?

Väldigt, väldigt mycket.

Alla musiknummer. Tomas Ledins snygga akustiska balladversion av ”Set the world on fire”. Timbuktus blandning av sång och rap i ”True believer”, som på svenska blev ”Övertygad”. Laleh Pourkarims ”Here I go again” med sina dramatiska tempoväxlingar och underbar sång. Eva Dahlgrens ”This is the way”, som lät lite som om Eva hade blivit sångerska i The Cardigans. Mikael Wiehes ”Calling your name”, som på svenska blev ”Ropar ditt namn” och en kamplåt för arabernas frihetskamp i Nordafrika. Lena Philipssons ”Life”, som mer förde tankarna till ett garage- eller punkband än schlagersångerskan från Vetlanda. Alla tolkningar överraskade, på ett positivt sätt.

Erik Arvinder. Violinisten är inte bara den som syns mest i kompgruppen, för att han råkar vara placerad snett bakom artisterna. I går satte han sin prägel på i stort sett varenda nummer. Gav till exempel fräck zigenarmusikstämning till Lalehs låt.

E-Types vidöppna hjärta. Det var omöjligt att inte bli berörd av hans berättelse om sitt liv, sin karriär och saknaden efter människor som gått bort.

Aktiviteterna. Fårklippning och vikingalekar kan verka töntigt, men… det hände ju något i alla fall. Inte ofta man får se så kända artister spöka ut sig. Eller se Mikael Wiehe och Tomas Ledin leka rövkrok.

Vad var dåligt?

Inget, egentligen. Fast den där vikingabåten E-Type tog dem med ut på tur i, läckte ju rätt ordentligt och såg väl inte så mycket ut för världen över huvud taget. Så vad E-Type ska med tre sådana liknande båtar till, övergår mitt förstånd…

Kvällens snyftare?

Var ska vi börja? E-type hade nära till tårarna mest hela tiden, både när han pratade om sin mamma, om producentvännen Denniz Pop och när artisterna tolkade hans låtar. Han blev så rörd så jag kan tänka mig att det tjurades en hel del i tv-sofforna också.

Kvällens Åh fan!

Eva Dahlgren, som i stort sett aldrig sagt ett ord om sitt privat- och kärleksliv. Nu berättade hon om hur hon i början av 1980-talet ”var ihop med en fantastisk människa som var bartender” och hur de alltid brukade tända lamporna i taket och spela en discorykare när krogen stängde och att det med stor säkerhet hade blivit E-Types hits om han hade hunnit slå igenom vid den tidpunkten.

Vi som brukade hänga på Café Opera vet precis vad hon pratar om.

Ett andra Åh fan!-moment var förstås att Laleh för första gången var med ordentligt i programmet vid sidan av när hon sjunger. Plötsligt var hon som en annan människa. Hon pratade, skrattade och grät (när fåren skulle klippas, hon tyckte synd om dem)

Kvällens replik

– Mikael Wiehe spela en E-Type-låt, det är lite svensk musikhistoria!

Sagt av Timbuktu. Och då ska man veta att det finns en underton i den repliken, sagt något tidigare i programmet, när Timbuktu pratar om vad E-Type var för honom på 1990-talet:

– Alltså, hans musik retade gallfeber på mig. Eurotechno, det var inte coolt, man tyckte det var skit.

Kvällens mest saknade

Martin Erikssons mamma. I gårdagens program berättade han mycket känslosamt om sorgen efter mamman, hon som stöttade honom att satsa på musiken, men som aldrig hann uppleva hans framgångar.

När sex toppartister, med Tomas Ledin och Mikael Wiehe i spetsen, två artister hon rimligtvis hade något förhållande till, i går känsligt och engagerat hyllade hennes son – så man hade unnat henne att få se och höra det.