Roadtrip med en smak av bourbon

Per Bjurman – on the road igen.
Per Bjurman – on the road igen.
NÖJE

Kör söderut och tittar på blå berg, dricker Kentucky-kokad bourbon och lyssnar på Waylon Jennings.

Här följer rapport.

Dag 1: Styr upp ur Holland Tunnel, trycker på gasen och försvinner längs I-80. Sedan dröjer det åtta timmar innan det händer något roligt igen. Det är det enda trista med att åka på roadtrip när man bor i New York. Direkt väster om Manhattan finns inget att se, bara ett glåmigt New Jersey och sedan Pennsylvanias banala skogar och rullstensåsar i all oändlighet. Det borde någon ändra på. Men till sist kommer man åtminstone till Charleston i West Virginia. Inte så omvälvande det heller direkt, men man kan i alla fall sitta vid ett motellrumsfönster och titta på nattrafiken på I-64. Det är en av mina favoritsysselsättningar.

Dag 2: Man ska inte snacka för mycket skit om det bedagade West Virginias berg. Det handlar ändå om Blue Ridge mountains. Men jag vet inte. Berg är inte riktigt min grej, inte när de är klädda i tät skog. Ska det vara berg ska de vara höga och snötäckta och man ska se dem på håll. Annars föredrar jag slätter, öknar och den typ av rullande kullar som möter när vi rullar in mot Lexington och Emmylou sjunger om ”Blue Kentucky girl” på stereon.

Dag 3: Louisville. Cool stad, det. Mycket själ i luften – och eget museum över Muhammad Ali (som stavar just Muhammad, inte Muhammed – ett vanligt fel jag själv brukade göra mig skyldig till). Men allra bäst är 21c – en hip korsning av hotell och konstmuseum med Denise Grünstein-foton på väggarna och rum man aldrig vill lämna. Kan vara hela USA:s mest oemotstånliga adress. Dricker gör man dock i den mörka mahogny-baren på gamla Seelbach, med bourbon-utbud som det anstår en bar i Kentucky.

Dag 4: På destillerierna längs the bourbon trail, i det inre av Kentuckys verkliga backwoods, jäser majswhiskyn i väldiga ekfat och doften som sipprar ut i de lummiga skogsbackarna kan få en att tro att själva himlen står på glänt. På Maker’s mark fina lilla anläggning kan man få för sig att man inte ens behöver dricka. Det räcker med lukten. Sen tar man en smutt i alla fall och inser att Maker’s smakar som en Aretha Franklin-ballad låter.

Dag 5-8: Jobbar i den underskattade staden Cincinnati. Sedan kör jag tolv timmar hem till New York, lyssnar på Waylon Jennings ”Lukenbach, Texas” mest hela tiden och inser att det är dit jag måste åka nästa gång.

Orsaker till extas

Peter LeMarc – Memphis i himlen (cd-spår)

Trollhättans egen Teddy Pendergrass i ljuvlig Lennart Persson-hyllning.

The perks of being a wall­flower (Film)

Det mest omtumlande om att vara ung jag sett på väldigt länge.

Friday night lights (tv-serie)

En helt magisk serie, fem säsonger, på dvd – för nattliga maraton. Inget är bättre.