Rihanna gör sju konserter i sju länder på sju dagar.
Ett påkostat och smart jippo.
Men spelningen blir sällan nåt mer än ett – jahapp?
Berns, Stockholm. Publik: 1 100 (fullsatt). Längd: Knappt 70 minuter. Bäst: ”Diamonds” och ”Umbrella”. Sämst: ”Birthday cake”. Fråga: Hur coolt är det inte att självaste Mark Ellen från nedlagda musikmagasinet The word står och antecknar i publiken med läsglasögonen på nästippen?
Finns det en större popstjärna än Rihanna just nu?
Jag tvivlar.
Och när hon gör en specialkonsert på Berns för inbjudna gäster och fans som köat utifrån principen ”först till kvarn” blir förväntningarna höga som hus. Frågan är ju när stjärnan uppträder i en lika liten lokal i Sverige igen. Kommer det någonsin att ske?
Rihanna arbetar i Motown-tempo. Hon har släppt sju skivor på lika många år och hitsen går knappt att räkna. Nya singeln ”Diamonds” är bara den senaste av minst – minst! – ett dussin fullträffar.
Rihanna får som vanligt Axl Rose att likna klassens punktligaste plugghäst. Hon är mer försenad än pendeltågen i Stockholm. Och, ja, spelningen är bättre än spektaklet i Borlänge i somras. Men invändningarna är i princip desamma. Med de här låtarna borde Rihanna och hennes band cykelsparka publiken och få dem att flyga genom luften som Zlatans fjärde balja mot England. Trycket och energin borde få kristallkronorna att rasa ner över vip-gästernas huvuden.
I stället blir det ungefär som vanligt: otajt, småslarvigt och nonchalant på fel sätt. Rihannas röst ligger länge lågt i ljudbilden. Och hon låter ofta den förinspelade sången eller kören ta över refrängerna. Kanske inget fel med det. Men det blir mycket mer levande när hon släpper loss stämbanden ordentligt i, exempelvis, balladen ”Stay” och ”Live your life”. Rösten är inte perfekt, men den har en speciell och unik karaktär.
Den avvaktande och lama stämningen är inte bara Rihannas fel. Hon uppträder trots allt för en publik som hellre spelar in filmer med sina smartphones och tar bilder på sig själva än deltar i konserten.
Klappa och tjoa? Glöm det. För majoriteten verkar det viktigare att skriva ”Jag var där” på det förbannade Facebook eller Instagram.
Åh, grattis.
Det här är pop och disco och hiphop och dancehall och eurohouse och dub och basgångar och melodier som endast riktiga världsstjärnor kan visa upp.
Men liveartisten Rihanna känns irriterande ofta som ett känt ansikte som bara river av några hits i förbifarten.
Det är synd.
Cockiness (love it)
Rihanna står mest och ‧poserar hårt i hippa solbrillor.
Birthday cake
Tafflig och oinspirerad.
Talk that talk
Här händer det inte heller mycket.
Wait your turn
Tur att Rihanna har starka pipor i kören.
Man down
Framförandet är även här otajt.
Only girl (in the world)
Borde vara explosivare, men det är en av 2000-‧talets bästa poplåtar.
Don’t stop the music
Michael Jackson-samplingen är egentligen enda behållningen.
S&M
Passerar tämligen ‧obemärkt förbi.
Fresh off the runway
Inledningspåret från nya skivan ”Unapologetic”. ‧Attityden och oljuden är häftigare än själva låten.
Unfaithful
Det här akustiska balladpartiet ...
Take a bow
... är lika sött och kravlöst som ”Lugna favoriter” och ...
Hate that I love you
... lyfter först här.
Where have you been
Euro’n’b som ger konserten lite mer energi.
What’s my name?
Oh-na-na ...
Run this town
Snuttifierad version av mäktig låt.
Live your life
Ger en föraning om exakt hur bra konserten kunde ha varit.
All of the lights
Ha eller mista? Jag röstar på mista.
Stay
Inlevelsen återvänder på allvar.
Diamonds
Med tiden kommer det bli en av Rihannas mest ‧älskade hits.
Umbrella
Här börjar det brinna. Det närmaste garagerock som Rihanna har kommit.
We found love
Bländande. Men det är så dags.