Sven Wollter: ”Jag vill inte vara med när minnet sviker”

Stor intervju om: Dödsångesten Hjärtproblemen Varför han lägger av Den psykiska kollapsen

1 av 4 | Foto: Magnus Sandberg
I ett samtal om döden, hjärtproblemen och att åldras berättar legendaren Sven Wollter, 79, om varför det snart är dags lämna scenen: ”Jag vill inte vara med när minnet börjar svika.”
NÖJE

Sven Wollter, 79, lägger av.

I ett samtal om döden, hjärtproblemen och att åldras berättar legendaren om varför det snart är dags lämna scenen.

– Jag vill inte vara med när minnet börjar svika.

Sven Wollter, 79, är i höst Kung Lear på Stockholms stadsteater. Samma roll han spelade det år då hans Viveka Seldahl förlorade kampen mot cancern.

Nöjesbladet följde med legendaren på hans dagliga promenad runt Södermalm i Stockholm.

– Det är egentligen den enda roll jag vill göra en gång till. Det dramat är en av grundhistorierna i litteraturen. Hamlet och Faust är också sådana. Kung Lear är i den dimensionen.

Men rollen kan vara hans sista.

– Jag kommer att lägga ner. Det finns en gräns. Jag vill inte vara med när minnet börjar svika. Det har inte gjort det ännu, men det normala är att det gör det.

– Men det är mycket möjligt att Kung Lear blir det sista jag gör i Stockholm. Det blir den sista stora produktionen. Jag har ett jobb inplanerat i Norrköping 2014, men sedan får jag se.

Kördes till psyket

Han har varit med när minnet svikit. Under de sista repetitionerna inför en pjäs i Uppsala 1993 blev det svart.

– Någon jävel tryckte på delete-knappen. Jag jobbade dubbelt i Stockholm och i Uppsala.

– Paniken växte ju. Vad fan, håller jag på att få en hjärnblödning? Jag började tänka efter, och plötsligt kunde jag inte komma på vad mina barn hette.

I paniken bad han någon ringa en ambulans.

– De tittade på mig och trodde inte jag var klok. De ställde in och körde mig till psyket. De hade förstått vad jag inte förstått – att jag hamnat i en psykisk kollaps. Psykiatrikern kallade det en hysterisk minnesförlust.

Tre dagar senare hade pjäsen premiär.

– Men jag tog det lugnare efteråt. Jag insåg att jag inte kunde tillåta mig hamna i det igen. Jag sa ja till för mycket.

Drabbades av hjärtflimmer

Även om Wollter börjar förlikas med att han inte alltid kommer att stå på en scen – tillskriver han arbetet sin goda hälsa.

– Mina läkare tycker det är underbart att jag jobbar så mycket. Arbetet håller mig frisk. De inser att det är bra för mig. Sedan är det deras jobb att hålla ordning på att mitt hjärta fungerar.

Hjärtat, ja.

För två år sedan repeterade Sven Wollter en Fröding-pjäs.

Han kände sig hängig, och kraften var inte riktigt där.

– Det gjorde inte ont, men jag hade känt mig lite knäpp. Jag orkade inte. Jag gick till läkaren, och sa: titta på mitt EKG. Och det där jäkla EKG:et såg ut som inspelningen av en polka, det gick upp och ned.

Sven Wollter hade drabbats av hjärtflimmer.

– De lade in mig ett dygn. Jag fick omedelbart medicinering, waran, som jag äter fortfarande. För att få hjärtat att slå rätt sövde de mig, och gav mig en sådan där återupplivningschock. Nu går jag på kontroller var sjätte vecka.

Dottern dog 29 år gammal

Han, som sett döden så nära själv, är inte det minsta rädd när det kommer till sin hälsa.

Men med åldrandet kommer insikten om att döden varje dag närmar sig.

– Det finns givetvis svarta hål. Man vaknar mitt i natten och upplever att herregud: om en inte alltför avlägsen framtid kommer jag ingå i den grupp som svävar omkring i evigheten. Hur lång är evigheten?

Är du rädd för att dö?

– Jag är inte rädd. Men jag är fundersam. Evigheten är så inåthelvete lång. Att det är så oåterkalleligt. Det är det värsta: det blev inte mer än så här. Och ändå kan man säga att det blev väldigt mycket.

– Min dotter Ylva dog ett par dagar innan hon fyllde 30, i anorexia kombinerat med diabetes. Vi hade så in i bengen roligt. Det är perverst när ens barn går bort innan en själv. Men hur mäter man en upplevelse? Det finns säkert människor som inte upplevt lika mycket tillsammans under ett helt liv.

Pratar du och din fru mycket om det här?

– Vi pratar om det, men vi lever mycket i nuet. I allmänhet bär man sådant här själv. Det måste alla människor göra. Man kan inte belasta sin omgivning. Hon behöver inte lugna mig. Det handlar inte om det. Vi talar om livet och dess ändlighet. Ingen av oss är religiösa. Vi har det fint tillsammans och det finns ett slut på det.

Skriver bok och lyfter skrot

Men innan slutet finns det saker Sven fortfarande vill göra.

Han har planer en bit över sin 80-årsdag. Sedan vill han få tid att göra det som bara dyker upp.

– The final curtain is coming on. Jag vill göra någonting annat av de här åren. Måla och umgås med familjen, kanske några fler resor. Det finns några ställen kvar jag vill besöka.

I väntan på repetitionerna av ”Kung Lear” skriver han på en bok med eftertankar, och promenerar.

Men när repetitionerna drar i gång finns ingen tid för promenader. För det har den snart 80-åriga skådespelaren en plan.

– Det finns ett gym nära Stadsteatern där vi får rabatt. Jag funderar på att gå dit och lyfta lite skrot, säger han och skrattar.

FAKTA

Namn: Sven Justus Wollter Ålder: 79 Född: Göteborg

Yrke: Skådespelare Familj: Gift med Lisa Wede, programchef på P4 Norrbotten, barnen Ylva (1962-1992), Stina, Lina, Karl, och Magnus.  Bor: Luleå, Stockholm och Göteborg Aktuell: Med repetitioner för pjäsen ”Kung Lear” på Stockholms stadsteater. Premiär i höst.

Kända roller: Gustav Rask i ”Raskens”, Gusten Flod i ”Hemsöborna”, Martin i ”En sång för Martin”.

Om tiden efter Vivekas död

2001 spelade Sven Wollter ”Kung Lear” på Gotland. Samtidigt hade filmen ”En sång för Martin” premiär, där han spelade mot sin dåvarande hustru Viveka Seldahl.

Samma år förlorade Viveka kampen mot cancern. Sven Wollter hade cancer samtidigt – men överlevde.

– Ensam hade jag inte klarat det. Hade jag inte haft mina barn och barnbarn så vetefan. Ungarna har i efterhand talat om för mig att de var oroliga. Jag var så jävla ledsen. De tyckte bara att den här personen som är jag, den ganska positiva, glada människan hade skrumpnat ihop.

– Jag gick inte i terapi. Sådana saker måste du klara själv. Det gjorde jag efterhand. Det är svårt att ha insikt om hur jag var då, i ett läge då jag inte ville vara över huvud taget.

Wollter om döden

Vad är döden för dig?

– Det är inget. Det är återgången till det som var innan jag föddes. Kristina Lugn skrev en pjäs jag var med i. En av replikerna var: Vi lever i parentesen mellan evigheten och evigheten. Mesta tiden är vi ju faktiskt döda.

– Hur döden ser ut, det vet jag inte. Jag vet inte om tillståndet när vi slutar andas är annorlunda än vad det är för en daggmask, en mygga, en antilop

– När det börjar närma sig vet man ju det. Det är klart att det är ångest inblandat i det här. Såvida man inte drabbas av hjärtstillestånd, plötsligt bara pang. Det kanske är skönt.

Du har varit nära döden själv så många gånger. Blir det lättare att tackla?

– Nej. Det blir vad det blir. Det är fruktansvärt svårt att bära förlusten. Det har inte med självförebråelser att göra. Det handlar om själva den rena saknaden.

Så håller han sig i form

Promenerar 6-7 kilometer dagligen. I bland en mil

Äter bär, äpple, banan och nötter varje morgon

Dricker ett par glas vin per kväll

Äter väldigt sällan bakverk