Ett avsked värdigt en riktig mästare

1 av 13 | Foto: TT
Cate Blanchett med maken Andrew Upton.
NÖJE

På sekunden kvart i åtta i onsdags blev det mörkt på Broadway.

Alla de klassiska teatrarna släckte sina lampor - som en sista hälsning till Philip Seymour Hoffman.

Det är så New York tar farväl av de allra största.

I går begravdes Philip Seymour Hoffman på Upper East Side, men redan i onsdags tog hemstaden farväl av sin fallne hjälte.

Exakt kvart i åtta på kvällen släcktes billboards och entrébelysningen utanför de klassiska teatrarna på Broadway och sidogatorna i Midtown - där de flesta av dem ju faktiskt ligger - som en sista hälsning.

Det är så New York och Broadway hedrar de allra största när de går ur tiden.

James Gandolfini förärades samma salut i somras, liksom Natasha Richardson 2009 och gudabenådade Ron Silver innan henne. För Frank Sinatra tände de till och med hela toppen av Empire State Building blå en varm försommarkväll 1998 - och liksom stallbröderna Dean Martin och Sammy Davis var Ol’ Blue Eyes föremål för en total nersläckning även i Las Vegas efter sin bortgång.

Det är en väldigt vacker ritual, det där. Värdig. Rörande.

Men det är bara de verkliga ikonerna som får äran.

Jag levde, får jag erkänna, i föreställningen att Seymour Hoffmans skådespelarkonst var lite för mycket av en ”aquired taste” för den sortens publika hyllningar, men den senaste veckans störtflod av kärleksyttringar i hemstaden visar att det råder total konsensus, på alla fronter, om hur fantastisk han var. Det fyller inte tomrummet den 46-årige mästaren lämnar efter sig, men det skänker något slags hopp.

Hur var det han sa?

- You can’t fake true cool.

Exakt.

Jag tycker Dylans Chrysler-reklam under Super Bowl var ett alldeles fantastiskt stycke americana - och det är mycket underhållande att han fortfarande, vid 72 års ålder, förmår reta och provocera så många.

Det roligaste med amerikanska ”Hall of Fame” har alltid varit de infekterade debatterna om vilka som valts in och - framförallt - vilka som ratats. Rolling Stone-grundaren Jann Wenner, ytterst ansvarig, har i praktiken jämställts med Idi Amin av exempelvis Kiss-fans.

Så det gläder mig höra att den nyinstiftade motsvarigheten hemma i Sverige också väcker starka känslor. Så ska det vara - och det kommer bara bli hetare ju äldre institutionen finns.

Hoppas nu bara det blir en rejäl gala också. Jag vill höra Fjodors tacktal.