”Imponerar fortfarande mest som hiphopartist”

Pharrell Williams levererar knäckande beats

1 av 2
Det är som hiphopartist som Pharrell Williams imponerar mest. I små snuttar redovisas hans briljanta insatser som låtskrivare och producent.
NÖJE

Hiphop­producent. Modelejon. ­Falsettsångare. Man i stor hatt. Popstjärna.

Pharrell Williams är mycket.

I en låt lyckas han till och med bli ett amerikanskt svar på Mora Träsk.

Ja ja ja.

Lugn.

Den kommer på slutet. Sluta, ni vet vilken låt jag menar.

Ingen som har köpt biljett till Globen i kväll kommer missa hitsingeln som i svensk översättning heter ”Glad”.

Imponerande hiphop

Men det fanns en tid ­innan Pharrell Williams spelade in sitt bidrag till ­filmen ”Dumma mej 2” och började driva trötta småbarns­föräldrar till vansinne.

Och det är fortfarande som hiphopartist han imponerar mest. Särskilt när han redovisar delar av sitt fantastiska producent- och låtskrivar-cv i mer eller mindre korta snuttar.

Beatsen är fortfarande knäckande. Från ”Frontin’” via Jay-Z:s ”I just wanna ­love you (give it to me)” till Snoops ”Drop it like it’s hot”. I den sistnämnda försöker tio tusen människor härma låtens vissla. Musiken låter som om någon grillar en Rolex-klocka över en brinnande soptunna.

Det blir ännu bättre när rapparen Shay kliver fram och konserten byter skepnad och blir en dånande hyllning till Pharrells gamla band Nerd.

- Jag vet inte vad det är med den här låten, skriker Pharrell. Men varje gång får den folk att hoppa som ­galningar. 1,2,3 ...

Kör på bakhjulen

Sen brakar ”Lapdance” loss och kör runt på bak­hjulen. Det spelar ingen roll att den, ”Rockstar” och ”She ­likes to move” gränsar till numetal med militärshorts och keps. Putsen faller ­nästan från väggarna.

Popartisten Pharrell, han som feel good-glider fram på scenen med lagom inlevelse, blir aldrig lika övertygande.

Låtarna är svala och det Quincy Jones-perfekta och funkiga soundet på soloskivan ”GIRL” kommer aldrig till sin rätt i en ölfryntlig och bullrig konserthall i ­Köpenhamn. För det krävs det en bättre stereoapparat, gärna med en vinylspelare och perfekt nåltryck.

Vad sa ni? Lugn nu. Den låten kommer. Sluta tjata.

Först måste ”Get lucky” nämnas. Pharrells version är rasande bra. Men framför allt går det knappt att ­föreställa sig hur det kommer vara när Daft Punk själva bestämmer sig för att turnera.

Och allra sist blir det Cartoon Network. Konfetti. Stora animerade leenden på varenda bildskärm.

Alla älskar naturligtvis ”Happy”, Pharrell Williams variant på ”Klappa händerna” med Mora Träsk. Alla är happy, happy, happy.

Pharrell sjunger givetvis den irriterande trudelutten med en krans sol­rosor runt skallen.

Själv rusar jag mot nöd­utgången.

Pharrell Williams

Forum, Köpenhamn. Publik: 10 000 (fullsatt). Längd: 1 timme och 25 minuter. Bäst: Nerd-partiet och när Daft Punks robotröster kickar in i ”Get lucky”. Sämst: Kosmiska ”Freq” är så seg att det hinner börja växa mossa på melodin innan den slutar. Fråga: Nordeuropas kvavaste konsertlokal? Mycket möjligt.