Sådär - tills han kom ut som feminist

Som entertainer bär Pharrell inte upp hatten

1 av 6
NÖJE

Först uppträdde Pharrell i ungefär 80 minuter.

Det var sådär.

Sedan presterade den amerikanske stjärnan ”Godron Scheumann”.

Förstår att ingen just nu tänker på själva konserten.

Lätt hänt.

Oavsett vad man tycker om saken - och oavsett vem som tog initiativet - blev Pharrells beslut att komma ut ur garderoben som feminist på Globen en oförglömlig pr-kupp.

Hey, själva underhållningsvärdet i att se en, till en början, märkbart obekväm Gudrun Schyman stuffa stelt i sista extranumret ”Happy” är större än alla bleka indieband jag någonsin stått och glott på under Way Out West. Ett klassiskt Instagram-ögonblick.

Högst ordinärt

Men innan ”Godron” gjorde Pharrell Williams i alla fall en högst ordinär spelning.

Som producent och låtskrivare i The Neptunes och N.E.R.D. kändes han alltid som en del av framtiden.

Men som falsettsjungande popartist verkar han mest vara intresserad av att slå mynt av framgången med Daft Punks ”Get lucky”. Pharrell satsar på ett funkigt och retroaktivt discosound som han inte direkt är ensam om.

Då måste han genast jämföras med historien och namn som Chic och Michael Jackson och Prince och Sheila E och Madonna och Justin Timberlake och Quincy Jones. Pharrell diggar överdimensionerade ­huvudbonader, men den stora entertainerhatten kan ­inte ens han bära upp.

Dessutom står jag inte ut med hans ­senaste superhit ”Happy” längre. Varje gång jag hör den förstår jag hur Homer Simpson känner sig när han tar stryptag på Bart och morrar ”Why you little...”

Men det finns versioner av ”Happy” och det finns versioner där han presenterar låten med ett:

”Make some noise for Gudrun Schyman.”

Hur kan det vara fel?

Kan förstå alla som just nu rasar om att Pharrell är en populistisk fejk. I våras sa han till DN att han inte förtjänar att kallas feminist. Han ligger dessutom bakom ”Blurred lines” - låten som skapade en global diskussion om sexism och saboterade Robin Thickes karriär.

Men att Pharrell nu står upp och säger att det är dags att kvinnorna får styra världen och hejar fram parti­ledaren för Feministiskt initiativ - hur kan det vara fel? Gör det världen sämre? Vad har jag missat?

Dessutom har jag sett betydligt mer infantila påhitt i partiledardebatter på SVT, talkshows här och där och i ­Almedalen än Pharrells och Gudruns lilla svängom.

Vi har antagligen den valrörelse vi förtjänar, som vanligt.

Plus på alla låtar

Come get it bae

Halvhjärtad lyxfunk.

Frontin’

Här kändes The Neptunes en gång som Rick James unga arvtagare.

Hunter

Lyssnar hellre på Chic.

Marilyn Monroe

En av höjdpunkterna på senaste ­albumet ”G I R L”.

Brand new

Påminner en hel del om vinjettmusiken till tv-serien ”30 rock”.

Hot in herre/I just wanna love you (give it to me)/Pass the courvoisier, part 2

Korta snuttar av hits från förr.

Rock star

Limp Bizkit.

Lapdance

Tyvärr mer trist än dirty.

She wants to move

Här fungerar dock Pharrells och rapparen Shays mix av hiphop, funk och numetal över förväntan.

Beautiful

Föredrar Snoops version.

Drop it like it’s hot

Briljant. Konstigaste beatet som någonsin blivit en hit? Kan vara dessa tungklick.

Aerosol can

Bo-bop-bom. Och inte så mycket mer.

Freq

Segaste minuterna på länge.

It girl

Trams.

Gush

Soundet passar Justin Timber­lake bättre.

Hollaback girl

Gwen Stefanis hitsingel låter som cheerleaders rökt crunk.

Blurred lines

Åtminstone inte lika enfaldig som Thickes variant.

Get lucky

Discogitarren. Robotrösterna.

Extranummer

Lose yourself to dance

Som sagt - man längtar inte lite ­efter att få se de här låtarna med upphovsmännen Daft Punk.

Gust of wind

Nästa skiva borde bara innehålla soft AOR-disco.

Happy

”Dansen”

Pharrell Williams

Globen, Stockholm. Publik: Nästan utsålt. Längd: 1 timme och 30 minuter. Bäst: Förutom Daft Punks robotröster i ”Get lucky”? Ja, det måste ju vara att se Gudrun ”dansa” i ”Happy”. Sämst: ”Freq”.