”Jag har sett en del knasigheter”

Vera Vitali om uppväxten i filmvärlden och att spela mot Nyqvist

1 av 6
NÖJE

Vera Vitali växte upp omgiven av film och teater. I Sverige och England.

Nu gör hon succé på film. I ”Min så kallade pappa” får hennes rollfigur närkontakt med självupptagna skådespelare.

– Jag har absolut registrerat knasigheter, säger Vera Vitali.

I nya filmen spelar Michael ­Nyqvist en medelmåttig aktör som har en mindre roll i komedin ”Bennys baciller”. Han blir illa ­behandlad av stjärnan, spelad av Henrik Dorsin.

Är det en sann bild?

– Henrik Dorsins karaktär är ­extremt elak, jag har inga erfarenheter av en sådan mobbare i branschen, säger Vera Vitali. Det pågår kanske på Handelsbanken också utan att vi sett det.

Spelar ball

När Michael ­Nyqvists rollfigur är på krogen skryter han om en finare karriär.

– Att spela ball där man känner sig trygg, säger Vera ­Vitali. Det tror jag många håller på med, oavsett kön.

Michael Nyqvist själv var dock en lycka att arbeta tillsammans med.

– Vi har inte jobbat ihop förut, säger Vera Vitali. Det var tryggt och fint. Vi kom nära varandra och när man kan skratta och spela seriöst tillsammans har man ett helt register. Det kan man ­inte alltid räkna med.

Kubricks kompis

Vera Vitalis pappa ­Leon arbetade nära världsberömde regis­sören Stanley Kubrick i England. Som barn ­lekte Vera och hennes bror Max med scenografin till ”Full metal jacket”. Hon hade kontakt med regissören varje år till hans död.

Hennes mamma gifte om sig med Lars Rudolfsson, regissör till ”Kristina från Duvemåla” och många andra framgångar. Kersti Vitali Rudolfsson är en av Sve­riges mest hyllade kostymörer. Brodern Max är framgångsrik ­regissör av videor och reklam.

Hur har din uppväxt påverkat dig?

– Svårt att veta eftersom jag ­inte kan jämföra med något. Jag ­kanske hittat hem till skådespeleriet ­ändå. Jag fick intryck tidigt och har fått vara med mycket. Det har ­varit en lustfylld och spännande värld.

Bakom kulisserna ser man vad yrket innebär.

– Det kan vara nyttigt, man får ingen naiv bild. Man vet vad man ger sig in i för värld.

Hemma i ”De ofrivilliga”

När kände du dig hemma som skådespelare?

– Första filmrollen var ”De ofrivilliga”, en pytteroll men himla kul upplevelse. Då kände jag mig hemma. Något hände med mig.

Vill du själv ­regissera?

– Det intresset finns, det är inte alls främmande. Men det måste kännas rätt. Det är kul att vara skådespelare också.