Dyrkad för sin skönhet – fruktad för sin vassa tunga

1 av 24 | Foto: AFP
Anita Ekberg anländer till Roms filmfestival januari 2010 till premiären av den digitalt omklippta versionen av "La Dolce Vita"
NÖJE

Hon var divornas diva.

Älskad och dyrkad för sin skönhet - fruktad för sin vassa tunga.

– ”La dolce vita” - jag tror jag kastar upp, sa Anita Ekberg själv som 75-åring om filmen som gjorde henne världsberömd.

En ikon har gått ur tiden.

Svartklädd, hårt sminkad och med en tunga vass som ett rakblad invigde hon utställningen "Anita of Sweden" på Filmhuset i Stockholm.

Året var 2006. Hon hade nyss fyllt 75 år och med en slängkyss tackade hon för sången och hyllningarna som mötte henne.

För ett ögonblick såg hon nästan barnsligt förtjust och rörd ut.

Sedan satte hon på sig masken igen.

Med ett ironiskt leende i mungipan och ett vinglas i handen sa hon, med sin hesa, skrovliga röst:

– Jag kommer att lura er, för jag ska leva i 101 år.

Så blev det inte.

Anita Ekberg, en av Sveriges största internationella filmstjärnor någonsin är död.

Hon blev 83 år – och det är gott nog.

Vem var hon då, denna en gång så dyrkade filmstjärna, som golvade världen med sina yppiga former – och aldrig drog sig för att säga vad hon tyckte och tänkte?

Anita Ekberg var arbetarflickan från Malmö som drömde om det ljuva livet – "La dolce vita".

Hon ville bli berömd och leva glamoröst – och det fick hon, i alla fall en tid.

Drömmen gick i uppfyllelse.

Hon var bara 19 år och hade redan jobbat några år, först som resemodell, sedan som fotomodell, där hon gjorde reklam för allt från kläder och pälsar till tvättmedel och räknemaskiner, när hon blev upptäckt.

Redan då vände sig folk om, när de mötte henne på gatan.

Anita Ekberg var en kvinna som syntes.

Måtten, 92-62-96, skulle med tiden bli världsberömda.

En dag fick Rune Ernestad, talangscout för Vecko-Revyn som höll i Fröken Sverige-tävlingen, syn på henne på en gata i Malmö, vände bilen och körde efter henne.

Han blev lyrisk. Som så många andra.

Året var 1951. Anita Ekberg blev först Fröken Malmö, sedan Fröken Sverige, vann en resa till USA och åkte hon till Hollywood för att bli stjärna.

Vaga löften om filmroller ”over there” fick henne att året därpå lämna Sverige för gott.

Men de första åren var hårda.

Hon fick några roller, men det var som den vackra Helena i storfilmen "Krig och fred" 1956 som hon först uppmärksammades.

Två år senare åkte hon till Italien, blev upptäckt av Federico Fellini – och resten är filmhistoria.

Som Sylvia i Fellinis ”La dolce vita” gled hon ut i Fontana di Trevi och duschade sin yppiga byst – och världen jublade.

Hon blev en symbol för kärlek och åtra och italienarna älskade henne.

"Nostra Anitona" - vår väldiga Anita – kallade de henne.

Och Italien blev hennes nya hemland.

Ofta, speciellt i början, kom hon hem och hälsade på. Då hände det att mamma Alvah och pappa Gustaf bjöd in journalisterna och fotograferna, som hängde i klasar runt henne, på kaffe och likör.

Sedan poserade de i den röda finsoffan i vardagsrummet med Anita mellan sig.

Men Sverige och svenskarna fick hon med åren en alltmer kluven inställning till.

Här fick hon aldrig den kärlek och uppskattning hon tyckte hon förtjänade.

I sitt sommarprogram 2005 sa hon rätt ut vad hon tyckte:

– Jag har haft ett helvete med den svenska avundsjukan i alla år – lämna mig i fred nu, sa Anita Ekberg.

– Vad har jag gjort Sverige för att förtjäna detta rykte och denna kritik?

När hon 2006 på Filmhuset fick ta emot utmärkelsen "för enastående insatser inom filmen och för Sverige i världen" tackade hon genom att säga:

– Jag ska ta hem den och sätta den på toaletten.

Totalt medverkade hon i ett 70-tal filmer, men nästa minnesvärda roll var 1987, i ”Intervista”, återigen av Fellini och återigen mot Marcello Mastroianni.

Anita Ekberg fick som hon ville.

Hon fick leva det ljuva livet.

Men det hade sina baksidor.

Som de två eländiga äktenskapen, till exempel.

Och barnen hon ångrade att hon aldrig fick.

Anita Ekberg älskade sitt glamorösa liv och hon trivdes som diva.

Men sanningen är att alla hennes män berövade henne allt – och under senare delen av sitt liv brottades hon med svåra ekonomiska bekymmer.

Den ende som verkligen hjälpte henne var hennes hemliga älskare, Fiats legendariske chef, advokaten Gianni Agnelli.

Hennes sista år blev tunga och dramatiska.

Hon drabbades av diabetes, bröt lårbenshalsen och tvingades lämna sin älskade villa i Genzano, högt upp i bergen, söder om Rom, där hon levde ensam, med sina hundar, och jagade paparazzi med pilbåge.

Medan hon på sjukhuset kämpade för att komma igenom alla svårigheter bröt sig tjuvar in i hennes villa och tände eld på den.

Ett slag som kunde ha fällt den starkaste.

Men inte Anita Ekberg.

– Det är så hemskt att någon kan göra så mot mig, klagade hon i telefon inför Aftonbladets Åke Malm.

– Men nu har jag varit med om allt och lärt mig att ta sådana olyckor.

Anita Ekberg skrev in sig i filmhistorien med ”La dolce vita”.

Men allt har ett slut.

Livet också, även det ljuva.