Antonio: ”Fin och värdig ceremoni”

Vännen och nattklubbskungen om avskedet av den svenska världsstjärnan

1 av 54 | Foto: Vincenzo Tersigni
Kyrkan där Anita Ekberg begravs under onsdagen.
NÖJE

Just när Anita Ekbergs kista är inlastad i begravningsbilen, ropar Antonio uppe från kyrktrappan:

– Ciao Anita!

På det följer en spontan applåd av det dussinet vänner som blivit kvar på gatan utanför Christuskirche, den tyska evangeliska kyrkan i Rom.

Ett desperat sista farväl medan begravningsbilen från hennes älskade Genzano började röra sig i Roms trafikvimmel på väg mot begravningsplatsen i Prima Porta.

Då hade det gått över två timmar sedan Anita anlänt i Paolo Martinellis begravningsbil. Han berättade för mig att man kört en sväng runt villan. Det hade Anita själv bett om - för att symboliskt ta ett farväl av det hus där hon bott så länge och som hon älskade så högt.

Många gäster

Kyrkans 400 platser var fyllda till nästan sista plats när kyrkoherde Per Edler hälsade gästerna välkomna framför kistan. Den var smyckad av mängder av blommor – överst på kistan låg en stor bukett från familjen och vid sidan om den en vacker krans från gamle vännen Lasse Hector.

På familjens plats på första bänkraden väntade hennes älskade brorsdotter Christina Ekberg tillsammans med hennes systerson, Thomas Gundersen. På andra sidan av kistan fanns Sveriges ambassadör Ruth Jacoby med make och representanter för den svenska kyrkan i Rom.

Sista föreställningen

När kyrkklockorna tog i var det signalen till Anitas sista stora show. Ett värdigt, elegant avskedstagande som hennes vän Jacques Lipkau-Goyard organiserat. Han var hennes agent redan för 30 år sedan och har fortsatt att vara en nära vän. En av de många som nu hörde av sig och hävdade en lång vänskap.

Concizio Panone uppe på orgeln började ceremonin med den gripande sången Duke Ellington skrev för Alice Babs: ”God is a three letter word for love”. I sin predikan förklarade kyrkoherde Per Edler:

– Man skulle inte bli överraskad om Anita när hon står vid himlaporten, frågar Gud om han sett hennes filmer. Och svaret skulle inte vara särskilt överraskande: ”Nej, Anita, jag är ledsen men jag har inte haft tid att se dem – men jag har alltid sett dig och ditt hjärta.”

– Anita skulle väl tänka efter en stund och sedan brista ut i ett av sina hjärtliga stora leenden. Därför att hon skulle veta att hon alltid varit sedd och älskad. Något vi alla behöver och längtar efter.

Vännernas sista hälsningar

Så improviserade Concezio Panone på orgeln över psalmen ”Den blomstertid nu kommer” – en innerlig version av psalmen som hör till alla svenska skolavslutningar. Efter Fader vår sjungs psalmen Amazing Grace – som synes hölls begravningen på engelska så att alla kunde följa med.

En lång rad av mer eller mindre okända vänner stegade fram till mikrofonen och tackade Anita för allt de fått uppleva tillsammans med henne. Där fanns bland många vännen Cecilia Waldekranz som smekte kistan medan hon tackade för lång vänskap. I församlingen nickade hennes nära vän och assistent under de senare åren, Maria Attanasio, hon som verkligen gjort allt som kunde göras för att hjälpa Anita i hennes svåra stunder.

”Anita fick en chock”

I publiken satt också Antonio Gerini, en gång nattklubbskung i Italien med två egna klubbar på Via Emilia, en tvärgata till Via Veneto. Gatan som blev en symbol för Det ljuva livet, efter och under italiens ekonomiska under.

– Jag kan aldrig glömma Anita – vi var så nära vänner under en lång tid. När jag bad henne att följa med på en turné genom Italien för att ge pr åt filmvärlden, tvekade hon inte att ställa upp. När vi kom till staden Castrovillari i Kalabrien blev folkmassan hysterisk och hundratals människor trängde på. Anita fick en chock av all hänförelse och började gråta.

– Vi hade inte en polis inom synhåll och till slut körde jag med berått mod rakt in i folkmassan för att skingra den. 50 personer skadades och jag själv stämdes för försök till massaker. Det inte minst allvarliga var att chefåklagens hustr skadades vid händelsen.

– Men Anita ställde upp vid rättegången och gjorde en fantastisk scen som fick rätten att fälla en frikännande dom. Tack Anita för detta, utbrast Antonio Gerini.

Så bars kistan ut och Maria sa:

– Det här tyckte jag var en fin och värdig ceremoni. Anita skulle ha gillat den.