Vännen berättar om Anita Ekberg svåra sista tid i livet

1 av 8 | Foto: JACQUES LIPKAU GOYARD
Anita Ekberg
NÖJE

Rom. Mot slutet av sitt liv blev Anita Ekberg förvirrad – och trodde att hon skulle få spela in en ny film.

Det berättar vännen Mario della Torre, som träffade den svenska ikonen under hennes sista veckor.

– Jag försökte trösta henne, säger han.

På väg ut från tyska kyrkan och Anita Ekbergs begravning träffar jag Mario della Torre.

Han har jobbat inom filmen under 30 år och var under Anitas sista dagar en riktig vän.

– Vi råkade hamna på samma klinik i Velletri. Jag hade två tromboser i mina ben och Anita försökte överleva trots att hon fått blodförgiftning. Det var djupt tragiskt och eftersom jag på mitt sätt hör hemma i filmvärlden försökte jag hjälpa och trösta henne.

Ville lämna sjukhuset

Mario har deltagit i en rad filmprojekt med stora skådespelare som Vittorio Gassman. Jag får hans trovärdighet bekräftad av Graziano Marraffa, chef för italienska filmarkivet.

– Jag känner Mario della Torre sedan många år, han måste betecknas som en seriös och trovärdig person.

Vad Mario berättar ger en helt ny dimension på Anita Ekbergs sista veckor.

Hans berättelse börjar dagarna före julafton när hon absolut ville lämna sjukhuset i Velletri. Där hade man genomfört en operation av hennes ben. Hon hade sedan många år diabetes. Det hade tillstött en infektion som en följd av denna sjukdom. Läkarna ville absolut att hon skulle stanna kvar men Anita stod på sig. Hon ville absolut hem till kliniken Helio Cabala i Marino. Där hade hon ett litet rum och betraktade det som sitt hem.

Begärde hjälp

– Hon ringde mig och bad: ”Mario du måste komma och hjälpa mig. Ingen ställer upp och här vill de att jag bara ska stanna kvar.”

– Vi hade lärt känna varandra sedan några månader och jag tyckte så synd om henne. Hon talade oavbrutet om sin situation. Eftersom vi hade samma läkare, doktor Capelli, var det lätt att vi stötte ihop.

Det här är Marios version. Talar man med hennes vän och agent, Jacques Lipkau-Goyard, får Marios berättelse en annan belysning.

– Det är alldeles sant att ingen ville ställa upp och köra henne till Helio Cabala. Jag har bil och Maria har bil och andra vänner har bilar. Att vi inte ville ställa upp på Anitas krav berodde enbart på att läkarna avstyrkte detta. Hon behövde vila och vård på sjukhuset efter operationen.

– Men Anita stod på sig och krävde att få skriva på intyget om att hon lämnade sjukhuset av sin egen fria vilja. Vi försökte då, alla hennes vänner, att se till att det inte fanns någon transport. Då ringde Anita själv till Mario och begärde hans hjälp.

”Det var så tragiskt”

Mario körde Anita på julafton till privatkliniken Helio Cabala i utkanten av staden Marino. Där ville man först inte ta emot henne. Hon blev sittande i kölden ute i bilen. Först när Mario hotade ringa karabinjärerna, den italienska paramilitära polisen, togs hon emot och fick det rum där hon tillbringat så lång tid under de senaste åren.

Men hon skulle bli där bara några dagar. Sedan fördes hon till San Raffaelekliniken i Rocca di Papa som är specialiserad på dödligt sjuka. Hon hade ända fram till dess varit helt klar och skojat med Mario. Men sedan började hon plötsligt yra.

– Hon brukade säga när jag kom och hälsade på: ”Mario vilken konstig teater det här är. Jag väntar att de skall komma med sminkningen men här finns ju inga lampor.”

– Hon levde i föreställningen att hon skulle få göra en ny film. Det var så tragiskt – för det var ju helt klart att det aldrig skulle bli någon ny film för henne.

Blir irriterad

Marios berättelse är lång och full av detaljer. Men Jacques Lipkau-Goyard blir lätt irriterad när jag ber honom bekräfta Marios uppgifter.

– Jag är ganska trött på alla dessa som dras till kändisar och själva vill hamna i rampljuset. Mario är en snäll person som besökte Anita under hennes tre sista veckor. Han hade med sig god mat till henne och pysslade om henne. Det skall han ha erkännande för.

– Men sedan har han börjat göra sina egna föreställningar om vad och hur saker och ting låg till. Där är vi inte längre överens.