Stina Wollter om kroppshetsen: ’Jag är inte rädd’

#LÅTMIGVARA SR-programledaren skriver själv om att bryta sig loss från idealen

1 av 4 | Foto: JOHANNA FELLENIUS
NÖJE

■ ■ Pekpinnarna finns överallt omkring oss.

■ ■ Under de närmaste ­dagarna kopplar Nöjesbladet greppet om normerna som ­säger hur vi ska vara och se ut. Det gör vi tillsammans med ­flera svenska stjärnor.

■ ■ Alla har samma budskap – att vi är bra som vi är. Medan utseendehetsen stormar vill de alla säga: Låt mig vara!

Oktober 2015. Jag ser mig omkring i folkströmmarna på Manhattan; där är rörelser, vila, spännpunkter, rytm, volym, färg, valörer, riktningar, gester. Det är ett mäktigt skådespel.

Jag stannar till vid ett grönsakstånd.

Det är så grant att jag måste kisa.

Här står jag i lårkorta snickarshorts och kortärmat i höstvärmen och tittar på explosiva färg- och formmöten i trälådorna. Jag har det bra. Jag står bredbent och andas djupt i magen.

Jag är inte rädd. Jag drar inte besvärat i byxbenen över det någon har döpt till ridbyxlår och försöker inte dölja mina böljande överarmar. Vad har hänt?

Jag har hänt.

I femtioett år har jag levt med ett allseende öga på mig och det är inte en dag för tidigt när jag nu sliter bort det med rot och allt. Jag är rasande, jag är rolig, jag är modig, jag är fräck, ”okvinnligt” grov, hårig och nästan naken.

”Herregud vad hon tar i, mänschan” kan man tänka – och ”Vem är hon egentligen?!”

Jag är flickan som höll underarmen mot högra bröstet i åratal för det var lite annorlunda i formen mot det vänstra.

Jag är flickan som i sexan upprepade gånger blev insläpad på toaletten av killar och fick tröjan avsliten. Jag berättade inte för någon. Jag fick väl skylla mig själv. Det visste jag 12 år gammal.

Jag är flickan som läste Ivar Lo Johansson som konstaterade att kobenta kvinnor ju var de bästa älskarinnorna. Jag försökte gå kobent i nästan ett år.

Jag är 15-åringen som ofta sov med smink de 2,5 år jag var ihop med killen som slog mig. Han sa att jag var så ful att jag skulle vara tacksam att han ville vara ihop med mig.

Jag är flickan som blev en kvinna omgiven av mäns villkorade eventuella acceptans av mitt utseende. Ett sätt att se och kategorisera som till slut blev en slags sanning. Nästan överallt trängde sig blicken på. Jag var inte fredad, ens för mig själv.

De slängiga kommentarerna om kvinnokroppar som överallt förstärktes och vässades, högg om och om igen mot mitt eget kött. Jag högg själv.

Den värderande blicken skulle jag bli till under. Tro fan att jag växte snett.

Jag är kvinnan som nekade mig sex, kärleksstunder i dagsljus, roliga kläder och fester på grund av mitt yttre och fladdriga inre och de begränsningar jag trodde fanns knutna till det. Jag var ju omgiven av bilder av smal, sval och tyst=bra och uttryck som ”Vad högt du skrattar”, ”Vilken plats du tar” ekande i öronen.

Lägg till avsaknaden av en analys/ett filter att hålla upp framför världen som den presenterades för mig. Nej, det fanns inte. Då.

Det är det som är grejen. Vem kan förväntas bli stark och fungerande utan fungerande redskap att tackla, bearbeta och skydda sig i en värld som är byggd och konstruerad för att bryta ner en och hålla en i ständigt tvivel om huruvida den är ok egentligen, ända in i könet, ända in i köttet. Förtingligad och kanske, kanske föränderlig med just den produkten, det ingreppet, den dieten, den träningen, de tankarna, det sättet.

Lägg också till att från tio års ålder ha en tillvaro präglad av en systers ätstörningar och död. Lägg till så kallad övervikt och de gränser som därmed tydligen är borttagna kring ens person och kropp, plötsligt lovlig för kommentarer om allt från matvanor och hälsa till karaktär och vulgaritet. Lägg till allt som strömmar över oss dagligen, som oavbrutet förstärker en snäv, omöjlig hittepåvärld för hittepåmänniskor.

Hur kan vi förvänta oss att våra barn INTE ska mobba, skada sig, må dåligt och känna sig ”fel” när faktisk INGEN passar in i normer som får människor att vända sig mot varandra och sig själva istället för mot just normerna?

Så vad gör jag? Jo jag ställer mig längst ut, längst fram. Jag klär av mig och jag dansar. Det bränner inre trotsiga tårar i mig och det skälver i allt som är löst på min kropp. Och vet du? Världen går inte under. Den blir större och varmare runt mig för människor kommer dansande från olika håll. Vi har fått syn på varandra. Vi dansar för livet.

Vi dansar upp trygga ytor där fler ska få plats. Kom!

#LÅTMIGVARA – om kroppshetsen i dag

DAG 3

KRÖNIKA Wollter om kampen mot idealen: ”Är inte rädd”

ENKÄT 6 kända profiler berättar: Så bekämpar vi idealen

INTERVJU Frida Söderlund: Bilden piskade igång hatet

SKRIV SJÄLV Läsarna berättar: Så påverkas vi av hetsen

INTERVJU Paradise Hotel-profilerna: ”Vill vara en förebild”

INTERVJU Gick med i Paradise hotel – för att ändra normerna

INTERVJU Karin Adelsköld: ”Blekte tänderna efter tv-sändning”

Karin Adelsköld: ”Blekte tänderna efter tv-sändning”

INTERVJU Melin: ”Jag blir fan orolig på riktigt”

INTERVJU: ”Idealen syns i barn-tv, man blir förskräckt”

#LÅTMIGVARA – om kroppshetsen i dag

DAG 1

KRÖNIKA Wollter om kampen mot idealen: ”Är inte rädd”

ENKÄT 6 kända profiler berättar: Så bekämpar vi idealen

Frida Söderlund: Min bild piskade igång hatet på Instagram

SKRIV SJÄLV Läsarna berättar: Så påverkas vi av hetsen

I morgon: Paradise Hotel-profilerna: ”Vill vara en förebild”

Stina Wollter