Här trimmas Alcazar

06.15. Uppställning vid Idrottshögskolan i Stockholm. I 75 minuter lämnar vi våra liv i händerna på två norska militärklädda instruktörer.

– Kan jag få vara med i obsklassen? undrar Tess Merkel, på väg till uppvärmningen.

Vi ska testa Army Fitness. Tillsammans med cirka femton andra ”rekryter” samlas vi i en ring och värmer upp. Vi brottar ner varandra med händerna på ryggen på befallning.

Tess demonstrerar att hennes lillfingernagel håller på att gå av.

Efter två års uppehåll är Alcazar tillbaka, men i en ny konstellation. Andreas Lundstedts och Tess Merkels, 38, nya medlem är Lina Hedlund, 30. Så vad passar inte bättre än att testa gruppen på en träningsform som handlar lika mycket om laganda och motivation som fysisk styrka.

Vi joggar i led. Springer förbi det vattenfyllda diket träningsgruppen fick traska genom i måndags och pustar ut för att vi slipper förstöra våra kläder.

Släpper Lina i en pöl

Trodde vi.

Femton minuter senare ligger halva gruppen på rygg på en grässlätt belamrad med leriga vattenpölar.

Krampaktigt låser Lina sina armar runt mig. Jag ska – med Lina hängandes under mig – ta mig fram till målet ett tiotal meter bort på alla fyra. Jag kör ner händerna i det grisiga underlaget, lyfter på fötterna. Det funkar i några sekunder. Sedan släpper jag Lina i en stor pöl.

Efter flera övningar på marken springer vi vidare med lertyngda byxor och rejält med skit under naglarna. Visst känner man sig som Demi Moore i ”G.I. Jane”.

”Jag blev så äcklad”

Det sprids en oro i gruppen när vi stannar vid en brant backe.

Så var det dags att spurta igen. Upp. Jogga ner. Spurta upp. Jogga ner. Spurta upp. Inga konstigheter teoretiskt sätt.

Tills illamåendet kommer.

Andreas stannar på toppen av backen. Vattnet han precis svalt kommer upp lika snabbt.

– Sista hulkningarna kom bara för att jag blev så äcklad av mig själv, jag skulle kunna ha hållit in det. Efteråt tyckte instruktören att jag skulle dela med gruppen att jag hade kräkts, säger

Andreas och skrattar.

Det gjorde han inte.

– Jag tog ut mig mer än vad kroppen orkade, fortsätter han.

Vi rullar oss i sörjan

Vi är tillbaka på den minnesvärda grässlätten.

Med kall lera i håret, på kläderna, innanför kläderna, ska vi åter-

igen rulla oss i sörjan innan vi springer tillbaka till startpunkten.

Det var länge sen man kände sig så levande.

Andreas ser lite blek ut. En av instruktörerna överlämnar en banan när vi har gjort de sista situpsen.

– Det var ju lugnt i dag. Ni skulle ha varit här i måndags ..., säger en av de kvinnliga deltagarna till oss.