1994 låste Axl Rose in sig i en skivstudio och hördes inte av igen.

Sedan dess har hårdrocksvärlden hållit tummarna och hoppats.

För oss andra liknade alla skrönor om Axl Roses pillande med ”Chinese democracy” mest ett skämt. En modern myt som aldrig skulle komma att landa på en skivdisk.

I dag visade det sig att det var vi andra som hade fel.

Och jag vet inte om jag är det minsta ledsen för det.

Från ingenstans dök första singeln från Guns N' Roses motsvarighet till den heliga graal upp strax innan lunch.

Hur den låter?

Tja, ungefär såhär:

Valsång.

Fågelkvitter.

Tjatter på kinesiska.

Några arabiska toner på det.

Och sen gitarrer.

En helt sjukt massa gitarrer.

En hel jävla tomtearmé av taggiga gitarrer någonstans i gränslandet mellan Trent Reznor och en feberdröm.

Och precis där ligger problemet.

Axl Rose har haft 14 år på sig att peta i den här låten.

14 år har gått till att lägga till, fylla ut, hälla på. Fylla varenda kanal i mixerbordet fullt med pålägg och effekter.

Och självklart låter det därefter. Som en sockerchockad Phil Spector från helvetet.

Om det är bra?

Inte särskilt.

Man kan förstås applådera herr Roses uthållighet. Hans vägran att komprommissa med sin vision. Men för oss som har ett mer nyktert förhållande till Guns N’ Roses eller inte tillhör de närmast sörjande kan det här inte ses som något annat än en besvikelse.

Hur man än vänder på det så blir inte soppan godare för att du stått och rört i den i fjorton år.

I synnerhet inte om du mitt i allt teknikpillande helt har glömt bort att skriva en refräng.

Missförstå mig rätt. ”Appetite for destruction” är fortfarande världens kanske bästa bilåkarplatta genom tiderna.

Men För Axls skull kan jag inte låta bli att tänka att det hade varit bättre om ”Chinese democracy” hade stannat i hans huvud. Då hade den här comebacken sluppit att kännas som ett så överproducerat farväl.