Sedan Olle Ljungström flyttade ut på landet lever han ett annorlunda liv. Alkoholen har han inte helt gett upp, ett glas rödvin slinker ner, men han dricker mindre. ”Jag tröttnade”, säger han.
Foto: Jerker Ivarsson
”Jag såg en man klyvas”
I Afghanistan – en scen ur ”En film om Olle Ljungström”.
Ljungström 2001.
Det här är Olle
Ålder: 47. Bor: I ett hus utanför Alingsås. Yrke: Artist och konstnär. Familj: Flickvän. Inkomst: 170 032 kronor (taxeringsår 2008). Bakgrund: Slog igenom som 18-åring 1979 med bandet Reeperbahn, som gav ut flera skivor och deltog i den kultklassade ungdomsfilmen ”G” (1983). Som soloartist har han släppt skivorna ”Olle Ljungström” (1993), ”Världens räddaste man” (1994), ”Tack” (1995), ”Det stora kalaset” (1997), ”En apa som liknar dig” (2000), ”Syntheziser” (2002). Den 4 mars släpper han nya skivan ”Sju”.
Olle Ljungström om sin blodiga resa och det tunga missbruket
2002 släppte Olle Ljungström en skiva.
Sen började en mörk spiral av mentala problem, alkoholism och sjukdomar.
För Nöjesbladet berättar han om den långa vägen tillbaka från helvetet.
– Jag är förundrad över att en så tung missbrukare som jag har återhämtat sig så pass bra, säger han.
Slitna uttryck som ”comeback mot alla odds” bör undvikas till varje pris.
Men när man möter en artist som har blivit skjuten och blodförgiftad i Afghanistan, sett människor sprängas till döds, varit intagen på psykakuten, checkat in på behandlingshem för alkoholism och dessutom drabbats av diabetes...då kliar det i fingrarna att ta till de fetaste av klyschor.
När Olle Ljungström, 47, släpper skivan ”Sju” den 4 mars är det faktiskt ett mindre mirakel.
– Jag var två och en halv månad i ett krig. Det var vidrigt. Och så har jag varit ganska sjuk. Under två års tid har jag åkt fram och tillbaka på sjukhus, säger han när Nöjesbladet träffar honom på en hotellbar i Stockholm.
Han ser tärd ut och dricker rödvin. Suckar och skakar på huvudet.
– Jag såg saker som var otäcka. Jag kunde inte riktigt hantera det jag såg, och det tror jag inte man ska kunna göra heller, säger han.
Envisa rykten
Det har gått sju år sedan han senast gav sina fans en skiva (”Synthesizer”, 2002). Åren efter det har mest handlat om udda filmprojekt, sporadiska konstutställningar, en och annan spelning – och envisa rykten om hans dåliga hälsa.
Jacob Frösséns dokumentär ”En film om Olle Ljungström”, som sänds på SVT i morgon kväll, tar inte död på dessa rykten. I en scen pratar Olle om att han kommer att dö i förtid, i en annan uttrycker hans mamma sin djupa oro för honom.
Så frågan är given: hur mår du egentligen, Olle?
– Jag mår inte så dåligt. Jag mår okej. Jag är visserligen lite sjuk, i och med att jag har diabetes med allt vad det innebär. Men jag skulle inte vilja byta en sekund av mitt liv mot den där killen till exempel, säger Olle och pekar på en muskulös man i 40-årsåldern som går förbi utanför fönstret.
”En fittig värld”
Han vill inte gå in på fler detaljer än så. Istället tar han en klunk av rödvinet och blir filosofisk:
– Är det verkligen så att människor går runt och mår bra? Är det inte så att de bara håller ut? De flesta har ju två barn, ett tredje på väg, avbetalning på huset och en äcklig jävla Saab som står och ruttnar i sin krypta. Det är en fittig värld, det får man lov att säga ...
Olle Ljungströms egen, privata värld kastades över ända i september 2002. Då stod han på en balkong i Kabul, Afghanistan, och filmade material till en tv-dokumentär han gjorde tillsammans med Pål Hollender. Plötsligt exploderade en bilbomb på gatan nedanför och ett tiotal människor slets till stycken framför hans ögon.
– Folk låg med gevär i händerna och platta huvuden, deras hjärnor var helt smashade. Jag såg en man komma ut från bageriet på andra sidan gatan. Då ramlar det ner en glasskiva och klyver honom mitt itu. Jag ser en människa som delar sig i två delar. Det är så sjukt, jag kan inte gå med såna här bilder i huvudet. Det tog jättelång tid innan ...
”Fullständiga mesar”
Olle suckar djupt.
– Jag har träffat folk som varit med i andra krig, som jag tycker är fullständiga mesar. De har inte varit med om någonting jämfört med det jag såg. Jag blev skjuten i benet...
Hur gick det till?
– Det var en rikoschett från en taliban. De låg och sköt på taken i Kabul. Jag satt bakom en skorsten och pratade med min flickvän via en satellittelefon. Plötsligt smällde det till i foten, jag tänkte “shit, en mygga, nu får jag malaria”. Sen känner jag att det börjar bli väldigt varmt där jag sitter. Jag tittar ner och märker att jag har tappat två liter blod. Jag sa inget till min tjej för att hon inte skulle bli orolig. Men det var inte djupt, kulan tog i en muskel.
I samband med den traumatiska händelsen blev Olle Ljungström blodförgiftad och tvingades ligga flera veckor på ett militärsjukhus i Afghanistan. Där utvecklade han ett ödem, eller svullnad på grund av vätska som samlas i vävnaderna, på ryggen.
– Men jag ångrar inte att vi åkte dit. Det måste få svida ibland. Det är inte så jävla lätt att leva, så är det bara. Om jag ser en lycklig människa tror jag direkt att hon är galen eller går på knark, säger han och ler.
Akut psykvård
När de mentala såren blivit för svåra att bära har Olle tvingats söka psykvård akut. I fjol tillbringade han dessutom fem månader på ett behandlingshem i Dalarna för att få bukt på sina alkoholproblem. Helt nykter är han inte i dag, men påstår att han har skurit ner på drickandet.
– Visst, det ser inte så bra ut när jag sitter med ett glas rödvin i handen och snackar. Men jag lever ett annorlunda liv nu sen jag flyttade ut på landet i augusti. Jag har ingen kontakt med den lokala hembrännaren. Jag är förundrad över att en så tung missbrukare som jag har återhämtat sig så pass bra. Och det beror bara på en sak: jag tröttnade.
Säger Olle Ljungström, som är tillbaka trots allt.
Mot alla odds.
Ljungström om ...
Frisk.
... nya skivan:
– Jag hade tänkt mig en soft och tillbakalutad skiva, men (producenten) Tomas Johansson ville annorlunda. Han sa ”gör den där punkskivan du aldrig gjorde”, så det här är min punkskiva kan man säga. När det gäller texterna har Tomas varit som en redaktör. Har jag kommit med åtta rader har han tagit bort varannan så det blev fyra.
... vilka artister som har influerats av honom:
– Typ alla. Alla svenska pop- och rockband har Reeperbahn i bakgrunden. Det går via Popsicle, Niclas Frisk...ja, jag tror att vi hade ett stort genomslag. Väldigt många obegåvade band tyckte att Lustans Lakejer var kul, medan alla som fattade något förstod att det var vi som var “the real McCoys”.
... längtan efter barn:
– Barn är det bästa som kan hända en människa. Att behöva ta hand om någon, tjäna pengar så de kan köpa sina hip hop-skivor eller vad det är. Men jag har inga barn, och det gör att allt fokus är på mig själv hela tiden. Det är värdelöst, totalt värdelöst. Det är perfekt om man ska göra en konstvandring, men du blir inte lycklig av det. Alla människor bör ta hand om andra människor.
... folks fördomar om honom:
– Många skulle nog tycka att jag har ett fullständigt jävla skitpatetiskt liv, jag bor på landet, jag gör bara det jag vill göra, jag går upp när jag vaknar...alltså, jag lever ju ett totalt lyxliv. Många har nog en bild av mig som en “on the loose”-typ som inte gör ett piss. Men jag är en högproducerande människa. Jag släpper skivan, den här filmen, har två konstutställningar, skriver på en bok, plus att jag ska spela live.
Kommentera
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer
Vad tycker du?
- MMS/SMS
- 71000
- E-post
- 71000@aftonbladet.se
- Telefon
- 08-411 11 11
...