Svårt att slå en död kväll i New Orleans

Det första jazzbandet ser vi på d.b.a, en av bona fide-klubbarna längs Frenchman Street – gatstumpen som är vad turistiga Bourbon Street förmodligen var för hundra år sedan.

Det är en ung, vildsint orkester som går loss på scenen och jag blir framförallt förhäxad av en pianist som ser ut som Matt Dillon och spelar med frenesin hos orkanerna som brukar komma dundrande om somrarna.

Men Scott, vår guide i Big Easy-natten, är rastlös och vill vidare.

Så vi häller över våra öl – Ambita Amber, förstås – i plastmuggar och går över gatan till The Spotted Cat. Det är så man gör i New Orleans och bara det får ju hjärtat att slå hos en svensk.

– Det här är USA:s bästa klubb, säger VG-Thomas när vi trängt oss in i den mörka lokalen och fått en bra plats framför en trio som framför mjukare, blåare toner.

Det finns ingen anledning att säga emot.

Sen ska vi äta och hamnar på Checkpoint Charlie’s vid genomfartsleden Esplanade.

Där håller en ung, trulig tjej i Cramps-tröja och piercad näsa på och kopplar in en akustisk gitarr i förstärkarna. Hon ser ut att befinna sig i krig med världen och fnyser i förakt när någon hojtar en komplimang från baren. Men när hon börjar sjunga förvandlas hon till Lucinda Williams änglalika dotter. Det är så vackert att jag nästan glömmer att hälla extra tabasco på cajun-burgaren.

Kvintetten på stället mitt emot, The Balcony , står och smeker iväg Hank Williams- och Buck Owens-covers. Inte vad man väntar sig i New Orleans, men de gör det suveränt. I en besjälad version av ”I’m so lonesome I could cry” blir sångerskan – Gal Holiday – själv så tagen att hon börjar gråta.

Det är då Uncle Lionel kliver in genom dörren.

Han är en 80-årig, svart man som klär sig i chockartat knivskarpa kostymer och går runt i stan och bara är allmänt legendarisk.

VG-Thomas såg honom en gång på just Spotted Cat.

– Han kom in, sjöng en låt med bandet och sen gick han igen.

Nu tar han några danssteg med den sötaste flickan i lokalen, gör en obscen gest med sin käpp och försvinner.

Och vi är alltså ute en söndagskväll Scott beskriver som helt död.

Om de bara kunde skaffa ett NHL-lag också, då skulle jag flytta till New Orleans i morgon ...