”Det är som om någon
sliter hjärtat ur kroppen”

Joey Tempest rabblar respekterade rockmagasin.

Eller snarare, sångaren bubblar entusiastiskt fram alla nya tecken på att hårdrocksvärlden tar Europe på allvar igen. Trots en framgångshistoria som få svenska band delar är Joey glad som en tonåring över intresset från tidningar och festivalbokare.

– Vi har fått kämpa men vi visste redan från början att det här skulle ta tid. Jag tror att vi har byggt upp det med de senaste två skivorna. Nu börjar folk fatta att vi är tillbaka och är bra, säger Joey.

”Hon var min soulmate”

Kollegorna håller med.

– Vi har turnerat som galningar de senaste fem åren. Nu förstår folk att comebacken inte var ett försök att tjäna pengar, säger John Norum.

– Man måste förtjäna respekten, även om man som vi har en historia. När man kommer tillbaka är man på ruta ett, säger trummisen Ian Haugland.

Men allt är inte så guldglimrande. Inte alls.

I maj förra året, närmast i ett andetag, omkullkastades allt för John Norum. En växande tumör i hjärnan hade plötsligt drabbat hans fru Michelle Meldrum-Norum. Efter några dagar i koma avled hon i sviterna av en hjärnblödning.

Michelle blev bara 39 år gammal.

– Det har varit väldigt kämpigt och slitsamt. Den värsta perioden i mitt liv. Överlägset. Vi var ju tillsammans 16–17 år och hon var min soulmate. Jag har gått hos kurator som har hjälpt mig att ta mig igenom det här. Jag trodde först att jag skulle klara det själv men jag märkte efter ett par månader att det inte skulle gå, säger John lågmält.

Allt gick blixtsnabbt. John var i Stockholm och jobbade med en soloplatta medan Michelle var i USA för att hälsa på sina föräldrar.

Paret pratade med varandra i telefon på fredagen och skulle höras igen dagen efter. Men på lördagen fick John inget svar.

– Då ringde hennes mamma och grät och sa att Michelle låg på sjukhus. Jag sa: ”Men hon kommer väl bli bättre?” Hon sa: ”Nej, det ser inte ut som det. Hon har ingen hjärnverksamhet.”

John bokade flyg till LA direkt.

Redan på onsdagen var hans fru död.

– Det gick väldigt, väldigt fort. Hon lät helt normal på fredagen och var borta på onsdagen. Det var en total chock. Jag blir gråtfärdig bara av att prata om det nu.

”Det absolut värsta”

Tragedin var ett faktum. Och dubbel.

För samtidigt som John förlorade sin fru miste deras gemensamme son Jake Thomas, då tre år gammal, sin mamma.

– Att förlora en förälder är det absolut värsta som kan hända ett barn. Det var en period när han vaknade på nätterna, grinade och saknade mamma. Det är som om någon sliter hjärtat ur kroppen på en att se sitt barn må dåligt. Men nu mår min son bra och är lycklig. Jag har sagt att mamma lever i våra hjärtan och att hon är i himlen. Änglarna ville ha henne, säger John.

För Joey, som känt John sedan 15-årsåldern, blev beskedet om Michelles död början på många timmar i telefonen.

– Vi känner varandra så väl och jag förstod att det skulle bli tufft. Vi fick verkligen ställa upp för varandra, lyssna på John och höra vad han ville göra. Han var riktigt nere, säger sångaren.

På nya plattan har sorgen mynnat ut i avslutande ”In my time”. En, inte markant men ändå tydligt annorlunda, bluesig ballad där Norums känsliga gitarrmelodier avlöser Joeys sångfraser låten igenom.

När Joey kom till replokalen med låten brast det för John.

– Det var väldigt känslomässigt att höra den. När Joey sa att han hade skrivit en låt till Michelle försökte jag hålla tillbaka tårarna men de kom i alla fall. Jag känner väldigt starkt för låten och tänkte på henne när jag spelade in den, säger John.

Ligger vaken hela nätter

Terapin, stödet från bandkompisarna och jobbet med nya plattan har hjälpt John att hitta tillbaka. Det är fortfarande tufft, men det går framåt.

– Jag vet inte vad jag skulle tagit mig till utan bandet. De har ställt upp jättemycket under vägen. Men det går i vågor. Vi har våra stunder när jag går in i mörkret. Speciellt när man ligger vaken hela nätter och tänker på allt Michelle och jag har gjort tillsammans.

Han tystnar.

– De brukar ju säga att det känns bättre efter ett år. I början känns det ju som att man aldrig ska komma över det, och det kommer jag ju inte göra heller, men det har faktiskt blivit bättre. Jag känner att Michelle lever genom vår son Jake Thomas.