Bruce Springsteen blir snart hemlös

ASBURY PARK. The Stone Pony ligger som en oas i en öken av halvfärdiga hus och ett nedgånget nöjescentrum igenbommat sedan 20 år.

Så här på dagen ser parkeringsplatserna groteskt överdimensionerade ut men på kvällarna samlas Springsteen-fansen i en förhoppning att deras idol plötsligt ska sitta vid baren eller kliva upp på scenen. Det var nämligen här allt började.

Lokalens väggar är täckta med foton från alla konserter, informella uppträdanden och fester. Springsteen är med på de flesta av bilderna. Bakom ena bardisken hänger en gitarr signerad av "The Boss". Klubben är ett jättelikt familjealbum.

Bruce har dedekerat en av sina låtar till Stone Pony, "Seaside bar song". I både "My city of ruins" och "Born to run" sjunger han om staden där han grundlade sin karriär och som han fortfarande är trogen.

Men framtiden för The Stone Pony är hotad. I alla fall om storfräsaren Larry Fishman får som han vill. Klubben och intilliggande hus ska jämnas med marken för att ge plats åt lyxlägenheter i mångmiljonklassen. Fishman stoppar vinsten i fickan och drar vidare till nästa ställe.

Vad han inte räknat med var Springsteenfansens vrede och beslutsamhet.

Förmodligen trodde Fishman att klubben var en inrökt dussinbar utan andra gäster än de halvalkade arbetslösa som utgör en så stor del av Asburys befolkning.

- En bar, fnyser Dale Ahern. The Stone Pony är ingen bar. Faktum är att klubben är helig mark.

Ahern blev så förtjust i Bruce Springsteen att hon för 20 år sedan flyttade till Asbury Park, för att kunna höra mer av sin stora idol.

Tillsammans med 100-tals andra lokala fans bombarderar hon stadshuset med arga brev och går med plakat längs den klassiska boardswalken, strandpromenaden utanför klubben.

Ägaren Domenic Santana har tagit emot 70 000 e-mejl och telefonsamtal från uppretade Springsteenfans över hela världen.

När han för två månader sedan fick beskedet att klubben måste bort hade han, inga invändningar. Han skulle få en ny, och som han tyckte, bättre lokal och lite pengar som plåster på såren.

- Jag hade ingen aning om att jag gick på minerad mark, berättar han på sitt kontor, längst in i klubben.

Väggarna är tapetserade med bilder av Springsteen och andra rockstjärnor som spelat på klubben. Klubbägaren lutar sig tillbaka i stolen. Den svarta tröjan spänner över magen.

- Mina kunder hotade att säga upp bekantskapen, berättar han. "Domenic, om du flyttar klubben så kommer ingen någonsin att sätta sin fot på ditt nya ställe". Till slut fattade jag att dom menade allvar.

Ställd inför ekonomiska realiteter förvandlades Santana till en av de största rivningsmotståndarna.

Utifrån ser The Stone Pony inte märkvärdig ut. En ful och alldaglig fyrkantig envåningslåda med vitmurad fasad.

Lokalen är avlång med flera olika barer omgivna av rygglösa stolar med röda galonsäten. I mitten en svartklädd scen med en vit ponny på väggen.

Men när det begav sig drog människorna, ljusen och glittret till sig musiker i jakt på någonstans att spela.

- The Stone Pony blev en samlingspunkt för musiker i början av 70-talet. Hit kom folk för att spela eller bara hänga med polarna i baren, berättar Vini Lopez.

På den tiden var han trummis i Bruce Springsteens E Street Band. I dag är han en 50-årig farbror med keps, golfbyxor och en tunn mustach.

- Bruce brukade titta in och jamma med dom andra musikerna eller bara sitta vid baren och lyssna. När Bruce blev berömd började hans fans komma hit. Det gör dom fortfarande.

Lopez pekar mot den jättelika avbildningen av konvolutet till Springsteens debut-album "Greetings from Asbury Park" som hänger bakom honom.

- Jag var med på dom två första skivorna, sedan fick jag sparken, berättar han. Jag kom ihop med mig Bruces manager om pengar.

Vini slåss för klubbens fortlevnad inte främst för Springsteens skull.

- Det är så mycket rockhistoria och kultur som förknippas med Stone Pony. Dagens unga musiker vill spela där deras idoler lirat. Dom vill trampa samma scen. Det går inte att flytta klubben och bevara den känslan.

Springsteen bor bara en kvarts bilväg från klubben och dyker fortfarande upp med jämna mellanrum.

- Ibland ringer han i förväg samma dag för att kolla säkerhetsläget, berättar Eileen Chapman. Ibland dyker han bara upp. Vi ringer aldrig honom, det är alltid Bruce som hör av sig.

En kväll lät Chapman bli att berätta för säkerhetsvakterna om Springsteens planerade ankomst.

- Den kvällen kunde han sitta ostörd 45 minuter i baren innan någon upptäckte honom. Vissa kvällar låter folk honom vara, andra vill någon bjuda på en drink, en annan få en autograf.

Att hamna här samma kväll som Springsteen är något som alla de tusentals fans som besöker klubben varje år hoppas på.

Men arbetarklassrockens affichpojke var inte den ende som hade Stone Pony som bas. Southside Johnny och Bon Jovi har många minnen härifrån.

- Bon Jovi var så ung när han började spela här att han inte hade åldern inne för att dricka, berättar Eileen Chapman som på den tiden var stamkund. Hans pappa såg till att han fick sitta vid öppna spisen så långt från baren det gick att komma.

Fortfarande står Stone Pony för en blandning av gamla rocklegender och färska band som drömmer om att kopiera Springsteens framgångar. Garland Jeffreys och La Bamba är några av namnen på den vita tavlan utanför klubben där den översta raden lyder "Save the Pony".

Bruce Springsteen vill själv inte kommentera bråket. Men hans återkommande välgörenhetsspelningar i Asbury Park säger tillräckligt.

- Bruce är som en skyddsängel, säger Domenic Santana. Han behöver inte slåss i frontlinjen. Hans ande vilar över oss hela tiden.

Återstår att se om det räcker för att rädda Springsteens vagga.