- Jag hade hand om min son själv

Världen kunde sett annorlunda ut. Som övertygad kommunist återkommer Erik Fernström, alias Jerry Williams, till ämnet.

Och visst är det så.

Världen kunde dessutom sett så illa ut att han själv tvingats bära det hyfsat fjolliga artistnamnet Jean William.

När "Jerka" var i ungdomsgårdsåldern fick han erbjudandet att ersätta frontmannen i Jean William Kurenkoffs band.

- De frågade om jag inte kunde kalla mig Jean William, eftersom namnet redan var inarbetat. "Aldrig i livet", sa jag eftersom det verkade helt corny. Så då blev det Jerry Williams i stället.

Nu är han 60 år och aktuell med nya plattan "Sweet sixty", som innehåller en hel del musikaliska skrällar.

Du gör en cover på Depeche Modes synthklassiker "Personal Jesus"?

- Ja, de har faktiskt flera bra låtar som vi har varit på flera gånger, men som vi inte släppt. Det var Ola Håkansson som började surra om Depeche Mode för skitlänge sedan. Man får ju lite tips och så.

Prince-låten "Little red corvette" är också med?

- Honom har jag lyssnat mycket på länge. Han var jävligt bra i början när "Purple Rain" kom.

Och snart är det dags för arenaturné med Robert Wells och "Rhapsody in rock"?

- Ja, det ska bli kul. Jag känner ju både Anders Berglund och Robban sedan förut. Berglund gör jävligt balla arr och Robban och jag lirade ju ihop på 80-talet.

Du trivs med de andra artisterna i gänget?

- Visst. "Gaylan" ( LaGayla Frazier) är asbra, det vet jag sedan förr. Och Lena Ph, hon är jävligt cool faktiskt - och bra som fan.

Så nu ska ni röja tillsammans på turné?

- Spöa hotellrum och sånt, menar du? Nää, jag vet inte.

Tjejerna i Ainbusk tycker att du är en guru när det gäller turnéliv. Snälla ge ett exempel?

- (Skratt) Ja, man måste ju ha kul. Och det finns ju många sätt att ha kul på, om man säger så (skratt). Men jag kan inte ta något exempel, det där ändrar sig ju beroende på vilka man är ute med.

Ainbusk-tjejerna säger också att du kan massor om att sköta barn på turné?

- Jag brukar inte snacka så mycket om mina barn.

Men under din grupp The Violents storhetsperiod på 60-talet hade du med din lille son Johnny på turnéerna?

- Det var jävligt kul. Och det var faktiskt inte så ovanligt att någon hade med sig småungar på turné.

Fast du var väl ensamstående pappa också?

- Ja, jag hade hand om honom själv. Men det kändes rätt. Det var inga problem. När jag åkte ut då, på 60-talet, fick jag ju anpassa mig efter honom. Den stora killen ville, men den lille bestämde. Så funkade det.

Var det svårt att vara ensam pappa?

- Nej, det tycker jag inte. Det var inte svårare för mig än för kärringar i samma situation. De gör dessutom mindre pengar, så det är nog tuffare för dem egentligen.

Du och din hustru har varit gifta i 25 år och har två döttrar tillsammans "

- Mm, men jag snackar inte om sånt egentligen.

Är det för att skydda privatpersonen Erik Fernström?

- Nej, jag tycker bara att det blir corny när man pratar om kärringar och sånt. Det blir nästan som att de är någon sorts bihang.

- Jag hade blivit jävligt förbannad om jag hamnat i den rollen. De har ju en alldeles egen power. Men hundjäveln kan jag snacka om, han begriper ju ingenting.

Hundjäveln, ja, du är rätt bra på dressyr har jag hört?

- Ja, jag har tävlat med honom i SM. Han kan alla tricks, men jag slutade tävla med honom 1997. Han gjorde sig illa på tävling ett par gånger och efter det ville jag inte fortsätta.

Hunddressyr och rock"n"roll, hur hänger det ihop?

- Han har faktiskt varit med rätt mycket på turnéerna. Det finns ju brukshundsklubbar i varenda liten stad.

Så han kan din repertoar?

- Ja, jag kan få honom att yla (skratt).

Motorcyklar är också förknippade med dig. Tar du hojen med på turnén?

- Ja, jag tror faktiskt att jag ska åka lite i sommar på en del gig.

Hur många hojar har du egentligen?

- Jag har två stycken själv, två Suzuki.

Japaner, alltså. Inga riktiga motorcyklar, enligt amerikanerna?

- (Skratt) Det är snack. De är inte ens med i backspegeln.

Du har lirat rock i 40 år men inte fallit för droger eller sprit. Men du måste känt av frestelserna?

- Allt det där beror på hur man är som person. När man åker ut gör man det ju med människor som har samma värderingar som man själv. De som diggar samma prylar och har samma inställning. Men det behöver ju inte betyda att det blir "trök" och att man slår igen dörren så fort man avslutat ett gig.

- Men på 60- och 70-talen fanns det mycket flumband. Fast jag tror inte att några av dem fortfarande lirar nu.

Du är kommunist och tjänar över en miljon kronor om året. Hur går det ihop?

- Jag röstar vänster för att det finns stora orättvisor i samhället. Regeln som gäller borde vara: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Om vi levde så skulle man kunna ta bort pengar helt och till sist skulle staten upplösas. Det vore överlägset bäst för de flesta.

Är du solidarisk med dina pengar?

- Ja, det tycker jag. Men det är inte så att jag åker ner till Afrika och låter mig fotograferas av tidningar. Jag gör det på mitt sätt efter det jag pallar.

För sex år sedan blev ditt bolag svindlat på nära fyra miljoner kronor av din ekonomiske rådgivare. En tuff smäll för dig?

- Ja, det blev lite tajtare att leva. Det var i och för sig pengar som låg i bolaget, men det var ju tänkt att de skulle sparas för framtiden. Men nu har han pröjsat tillbaka en del. Jag har snackat med honom och det här är inget jag sitter och ältar. Sånt torskar man bara på själv. Men det är inget jag skiter i heller.

1962 spelade din grupp The Violents på samma gala som Beatles i Hamburg. Ni var väldigt stora då. Var det den bästa tiden?

- Nej, men det var kul. Egentligen var vi alla förband till Little Richard på den galan. Men visst, vår "Twistin" Patricia" hade nog sålt mer än Beatles "Love me do" då.

- Men det finns ingen "guldepok" för mig. Allt går i vågor. Nu är det jävligt ball att åka på den här turnén i sommar. Det handlar om att det ska klicka med bandet. Det är det som är prylen.