Småtråkig storstjärna

Tänk er en vattenslang och en bil och två manliga grannar.

Medan löddret spolas bort från plåten låter grannarnas samtal ungefär så här:

– Hörde att det brann borta i Hälsingland, säger den ene grannen.

– Jo, mycket rök på tv:n i morse, säger den andre.

– Man kanske skulle trimma rönnbärsbusken? säger den första.

Bryan Adams rock är ungefär som den lilla vardagsdialogen – artig och kanske till och med nödvändig ibland. Men sådana samtal – och sådan musik – förändrar sällan ditt liv.

Skrålande tjomme

Adams uppträder i en liten teaterlokal i Stockholm. Konserten arrangerades på nolltid. Biljetterna släpptes i fredags och sålde slut innan någon hann säga ”Cuts like a knife”.

Det är Adams, en akustisk gitarr och en entusiastisk publik som vill kyssa hans hand. Plus en tjomme i publiken som ropar ”1985” och ”Summer of 69” och ”play ’Run to you’, then we can go home” på dålig engelska.

Inget är direkt dåligt. Allt är mitt emellan lagom och bra.

Bryan berättar småroliga anekdoter, drar lite nya låtar och ber sin gitarrtekniker Dave att hämta ett glas vatten.

Men utan ett elektriskt band i ryggen blir det plågsamt tydligt att Bryan Adams poptexter bara är banala Harlequin-noveller som packats om till fotbollsrock.

Ska han och hans baby göra mjuk och öm honung i balladen ”Let’s make a night to remember”? Sjunger Bryan verkligen så?

Ja, tyvärr.