En film som värmer

FILM

Bäst i Sverige!

Svensk komedi av Ulf Malmros, med Ariel Petsonk, Michael Nyqvist, Ralph Carlsson m fl.

För några år sedan föll både barn och vuxna för Samuel Haus oemotståndliga uppenbarelse, i första Tsatsiki-filmen.

Höstens unga charmtroll på bio är 11-årige Ariel Petsonk.

Man ska nog ha ett hjärta av sten för att inte tycka om hans Marcello.

Han bor i höghus i en halvstor svensk stad (Uddevalla i filmen). Han är extremt höjdrädd, har Marcus Allbäck som idol men är kass i fotboll och är ständigt mobbad av tre elaka skolkompisar. Vänskapen med och kärleken till en ny tjej i klassen, Fatima (12-åriga Zamand Hägg, också ett fynd!), sporrar honom att ta tag i sitt liv, att övervinna sina rädslor.

Peter Birros (manus) historia är fylld av ganska så underbar fantasi och humor.

Som att Marcello med jämna mellanrum vänder sig till Jesus för att få råd och hjälp, och den Jesus som Pontus Stenshäll spelar med gravallvarlig blick och djup röst, liknar inte någon annan Kristus-gestalt vi sett på film.

Eller som att Fatimas äldre bröder, kaxiga tonåriga invandrare från Libanon, aldrig missar ett avsnitt av – ”Bolibompa”!

Birros manus lär ha vissa självbiografiska inslag, som den italienska bakgrunden. Just i den biten finns också filmens svärta; Marcellos föräldrar är rätt sorgliga figurer. Inte alls så italienska som de själva tror, trots att pappan (Michael Nyqvist) ständigt pimplar vin och älskar fotboll och att mamman (Anna Pettersson) är övertygad katolik.

Regissören Ulf Malmros, som hittade en så fin ton i skildringen av barn i ”Den bästa sommaren” (2000), har lyckats lika bra här.

Både med skådespelarna och med det visuella; det är kul med en filmskapare som är så uppenbart förtjust i att berätta just i bilder.

Det finns en viss förutsägbarhet i intrigen och i vissa skämt. De vuxna personerna är lite för ofta på gränsen till klichéer.

Men det är invändningar i marginalen; få svenska familjefilmer är gjorda med sådan humor, värme och charm.

Jan-Olov Andersson