Välspelat om svårt ämne

FILM
Foto: SONET

Efter sin serie filmer om de sju dödssynderna tar Richard Hobert sig nu an en mer vanlig svensk vardagssynd, utan stora bokstäver om moral. Otrohet och skilsmässa, en vemodig vanlighet som drabbar nog så ödesdigert.

Filmens styrka är att den berättas ur barnens synvinkel. Huvudpersonen är tolvåriga Alice, som ser mer än vad de vuxna tror. Kameran följer henne när hon smygande hör gräl och avslöjanden som hennes föräldrar inte förstår att hon känner till.

Hennes föräldrar är Lotta (Marie Richardson) och Johan (Mikael Persbrandt), och i början ser allt ut som en idyllisk familj med mamma, pappa, Alice och hennes lillebror. Men Alice förstår att något är fel när mamma ordnar förförisk vickning åt pappa journalisten och allt slutar i stumhet. Och när hon ser pappa med arbetskamraten, fotografen Anna (Lena Endre), förstår hon att han är förälskad i en annan kvinna.

Eftersom det mesta visas med barnens ögon blir aldrig den vuxna passionen särskilt tydlig. Man förstår inte riktigt vad som är fel i äktenskapet, eller vad som drar så starkt mellan Anna och Johan.

I stället visar filmen vad människor gör mot varandra. Hur de vuxna använder barnen som vapen, och alla får en chans att visa tarvliga sidor. Även tolvåriga Alice som intrigerar för att få ihop sina föräldrar igen.

Hobert försöker fördela dumheterna mellan huvudpersonerna, men det är viss slagsida åt ex-frun och inte minst hennes mamma, en mycket bra Marie Göranzon.

Välspelat och gripande, en lågmäld mässa om att skiljas och ändå försöka tala med varandra.

Jens Peterson

Se klipp från filmen