”Mina pojkar får inte se filmen”

Tom Hanks om rollen som torped i våldsamma "The Road to Perdition"

1 av 2 | Foto: TWENTIETH CENTURY FOX DREAMWORKS
Tom Hanks är torped åt en gangsterboss i "The Road to Perdition". Men filmen handlar också om hur det är att vara far. Tyler Hoechlin spelar Hanks son.
FILM

VENEDIG

Är Tom Hanks den smartaste filmstjärnan i Hollywood?

Nu är han bioaktuell i "The Road to Perdition", som torped åt gangsterbossen Paul Newman. Efter sina dubbla Oscar för "Philadelphia" och "Forrest Gump" har Tom Hanks bara valt bra filmer.

- Jag blev klokare. Eller jag hade mer tur när jag singlade slant, förklarar Tom Hanks.

Jag frågar honom hur han ändrade sig, eftersom hans tidigare filmer inte alltid var så bra.

- Nä. Dom var dåliga tycker du, säger Hanks och tittar skämtsamt surt på mig.

Men efter floppen "Fåfängans fyrverkeri" har du bara valt bra filmer och roller.

- I början av min karriär var jag glad att ha en karriär. Lycklig över att folk bad mig vara med i deras filmer. Jag såg det som om jag ingick i en teater där jag hela tiden ville jobba i olika uppsättningar och kastade mig rakt in i allt.

- Till sist lärde jag av mina misstag. Jag blev trött, jag blev äldre, jag lärde mig kompromissa. Jag har haft stor tur, säger Tom Hanks.

- Om jag har gjort bra val så är det människorna jag valt att arbeta med. Att hamna med så skickliga regissörer, skådespelare och manusförfattare som möjligt.

"The Road to Perdition" utspelas 1931, runt Al Capones brutala värld i Chicago. En våldsam film.

Är otäckt

- Vid en viss ålder kan man förstå vad filmen handlar om, vad våld gör med människor som utför det. Mina två yngsta pojkar är absolut för unga för att se den. Definitivt för unga, säger Tom Hanks.

- Man behöver vara tillräckligt gammal för att se en del uppsättningar av "Hamlet", med allt dödande där. Man inser att det där brutala våldet visar mänskliga sidor, inte förhärligar våldet. Det är inte som en James Bond-film. Våldet i "The Road to Perdition" är snabbt och otäckt. Det finns inget förlösande i det. Inte som när John Wayne dödar skurken på slutet.

Filmen handlar också om hur det är att vara far.

- Ja, det är en viktig bit av den. Även om ingen av oss är gangsters så har vi alla jobb där vi tvingas göra olika val. Filmen blir gripande för att den följer en far och son som reser tillsammans i framsätet på en bil under sex veckor och tvingas lära känna varandra.

Sonen vet först inte alls vad hans pappa gör.

- Nej, och vi kan alla känna igen oss. Vi har alla haft bilder av våra föräldrar, men när man börjar bli vuxen lär man sig om den bilden var sann eller helt falsk.

Ny sorts roll

Pappan som du spelar döljer mycket för sina barn.

- Ja, han har byggt sig ett korthus. Han tror att han kan skilja familjen och privatlivet från mördandet han gör på jobbet. Vi försöker alla ursäkta saker vi gör med att de är bra för vår familj, även om vi är borta mycket. Som alla andra undrar jag ibland när jag går och lägger mig vilken skada jag gjort mina barn i dag och vilka ärr de får leva med.

Gangstern Michael Sullivan är en annorlunda roll för Tom Hanks. Men han ser det inte som att han spelar en skurk.

Får gratis klippning

- Det är bara tråkigt, om man ska spela en ond man som är ond rakt igenom. Då blir det bara "Ok Mister Bond, jag ska döda er, men först ska jag visa er min hemliga bas". Som åskådare börjar man bara tänka på vad man ska äta efter filmen.

- Men visst. Folk har sett mig som Forrest Gump och astronauten Jim Lovell och i tv-intervjuer. Jag är en trevlig kille, jag är hygglig när jag vaknar på morgonen. Jag skämtar gärna. Men när jag börjar en ny filminspelning är det alltid samma motstånd. I den här filmen måste jag spela en man som är fruktad av en del skäl och älskad av andra. Det gör honom intressant.

Tom Hanks är även duktig producent och regissör. Men han håller gärna kvar sitt vanliga jobb.

- Att skådespela är något annat. Det är mer instinktivt och dom bjuder på smörgåsar och man får

gratis klippning och man får åka till Venedig och använda fina ord som "cinema". Det

är underbart.

Jens Peterson