Tragisk kärlekshistoria om femtiotalets tabun

FILM

Far from heaven

Amerikanskt drama i regi av Todd Haynes, med Julianne Moore, Dennis Quaid, Dennis Haysbert, Patricia Clarkson m fl.

”Far from heaven” är antagligen den bästa 1950-talsfilmen som Hollywood aldrig vågade göra.

Tiden är 1957. Miljön en amerikansk förort. Frank och Cathy Whitaker (Dennis Quaid, Julianne Moore) är det perfekta övre medelklassparet med stor villa och gulliga barn.

Att äktenskapet är stendött vet inga andra om. Och åtminstone Cathy vill inte erkänna det för sig själv.

Då kommer två avslöjanden som skakar om deras egna liv och så småningom även omgivningens:

Frank är egentligen bög. I en omskakande och mycket gripande scen erkänner han sin ”sjukdom” inför en läkare, som förklarar att det oftast är svårt att bota.

Cathy blir mer och mer förtjust, kanske till och med förälskad, i en svart trädgårdsmästare (Dennis Haysbert, från tv-serien ”24”). Båda dessa saker var förstås totalt tabu i 1950-talets USA. Både i verkligheten och på film.

Regissören Todd Haynes har berättat att inspirationskällan är Douglas Sirks (1887–1987) småborgerliga melodramer från den tiden.

Och visst, filmfotot har samma färgskala som i en 1950-talsfilm och Elmer Bernsteins stämningsfulla och livliga musik förstärker olika händelser precis på samma sätt som den tidens filmmusik.

Men man behöver sannerligen inte vara filmvetare, för att uppskatta ”Far from heaven”.

Den fungerar alldeles utmärkt ”bara” som en mycket välspelad, gripande och och samtidigt tragisk kärlekshistoria. Som en 1950-talsfilm som trotsar sin tids moralbegrepp.

Filmen har fått fyra Oscars-nomineringar – för manus, skådespelerska, filmfoto och musik. Det kunde varit ännu fler, inte minst för bästa biroll, Dennis Quaid.

Jan-Olov Andersson