”Jag har komplex för mitt tunna hår”

Torkel Peterson berättar om sitt nya liv efter filmsuccéerna

1 av 4 | Foto: PETER WIDING
känner sig som nybörjarkändis Torkel Peterson blir numera igenkänd. på stan. - Jag blir lite generad. Det känns löjligt när de viskar.
FILM

GÖTEBORG

Succé i "Jalla! Jalla!". Succé i "Kopps".

Biobesökarna jublar - men tro inte att Torkel Peterson är kaxig för det.

- Jag tycker nästan aldrig att jag kan något, säger han.

Han jonglerar med pistol.

Använder superamerikanska svordomar.

Dyker - sjukt omotiverat - ner bakom soffor för att söka skydd.

Ja, ni 650 000 som sett Josef Fares senaste biosuccé "Kopps" vet.

Skådespelaren Torkel Peterson, 33, är polis.

Väldigt mycket polis.

Aftonbladet träffar den svenska filmhimlens nya stjärnskott hemma i Göteborg.

Han spelar "Allt eller inget" på Stadsteatern just nu.

Men det är biofilmerna som gjort honom känd.

Hur har de förändrat ditt liv?

- Efter "Kopps" har det blivit mer medie-intresse. Och det är jag väldigt ambivalent inför. Jag är emot hela den här framgångsgrejen, att man ska tävla och vara bäst. Samtidigt tycker jag att det är lite mysigt med uppmärksamhet, såklart, säger Torkel Peterson.

Och fortsätter:

- Men allt som görs i film och tv ser mycket svårare ut än vad det är. Alla skulle klara av det.

Du tar ner din egen insats?

- Ja, jag tycker inte att jag är så märkvärdig. Och jag har jättedåligt självförtroende. Jag tycker nästan aldrig att jag kan något.

Har inte självförtroendet växt med filmerna?

- Jo, men samtidigt - vad är det för filmer? Det är ju komedier, inga riktiga filmer. Man kan alltid se det ur den synvinkeln. Ingen Bergman, du vet.

Är du igenkänd på stan?

- Ja, det märker jag att jag är.

Vad tycker du om det?

- Jag blir lite generad ... "Kollade dom på mig?" kan jag undra och titta tillbaka. När jag ser att de viskar till varandra känns det löjligt. Som en nybörjarkändis på något sätt.

Drar du in mycket pengar på "Kopps" nu?

- Nej, jag har fått min andel. Jag har ingen procent. Men vi fick mycket mer den här gången än för "Jalla! Jalla!". Vi fick så lite då. Nu fick vi lite extra, retroaktivt.

Får du beundrarbrev?

- Ja, lite. Efter "Jalla! Jalla!" fick jag kanske femton, tjugo stycken. Mest från tjejer. Med "Kopps" är det mest småkillar.

Kring vissa skådespelare finns lite av en rock"n"roll-myt - fester och krognätter. Hur lever du?

- Inget sånt. Att jobba på teater är hårt. Jag funderar mycket på hur länge man orkar. Det blir ingen tid över till något annat. Jag har levt så i tre år nu. Det går inte längre.

Inget socialt liv?

- Nej, ingenting. Man håller på med sin egokarriär och glömmer föräldrar och allt.

Hur mycket jobbar du?

- I stort sett hela tiden. Jag har inte varit ledig en enda dag efter jul.

Oroar du dig för att gå in i väggen?

- Nej, men jag tänker att jag ska ta mig själv och mina egna projekt på allvar. Jag ska inte vara så orolig för att säga nej.

Du har ett betittat yrke - är du nöjd med ditt utseende?

- Ja, det får jag ändå lov att säga. Man får inte gapa över för mycket. Klart att jag också har mina komplex, som över tunnhårigheten.

Precis som Benny i "Kopps".

- Jaja, absolut. Jag hittade på hela den grejen. Det var en tidig idé.

Det var ganska modigt.

- Ja. Och det är därför det är så kul. Man ser att det är på riktigt i filmen.

Tobias Lindner