Polisongen som vapen

FILM

X-men 2

Amerikansk action i regi av Bryan Singer, med bl a Hugh Jackman, Ian McKellen, Halle Berry, Famke Janssen, James Marsden, Rebecca Romijn-Stamos, Anna Paquin, Alan Cumming och Brian Cox.

För mycket och för litet.

Nya filmäventyret med X-men har för många mutanter och för lite spänning. Här finns inga speciellt minnesvärda actionscener eller effekter, något som behövs om man ska höja ögonbrynsribban i konkurrens med Matrix eller Midgård.

I huvudrollerna har vi dussinet mutanter, var och en med märkliga egenskaper. Dessutom finns det ytterligare några mutantungar som ska visa upp sina tricks. Det blir som en hel cirkus med folk som ska slunga iväg eld eller bygga isväggar eller tänka sönder missiler. En av dem, Nightcrawler (Alan Cumming), har ett förflutet som cirkusartist i München och bryter komisch på tyska.

En annan, Mystique (Rebecca Romijn-Stamos) kan förvandla sig till vad eller vem som helst och blir vid olika tillfällen någon av de andra. Vilket inte är mindre rörigt.

Bilden kompliceras ytterligare av att den starkaste striden står på det mentala planet. Intrigen går ut på att lura någon att det han ser är något annat än vad det ser ut att vara.

Till sist blir det lite tröttande för en stackars actionvän som kommer för att få lite explosioner och vassa äventyr.

”X-men 2” är mer som ett matteprov, där vissa mutanter ibland är onda, ibland goda.

Den största rollen har Logan/Wolverine, vars värsta vapen är de ohyggliga polisongerna. Precis som i första filmen försöker han tränga igenom sin minnesförlust och komma ihåg hur han fick en kropp av oförstörbar metall.

Intrigen följer en militär forskare som vill komma åt alla mutanter. Han sätter igång en serie händelser som får hjältarna ”X-men” att slå sig ihop med fängslade Magneto (Ian McKellen) för att försöka rädda mutanterna undan människorna.

Grundtanken, om människors rädsla för allt främmande och annorlunda, försvinner bland alla långa klor och glödande ögon.

Bitvis fånig, bitvis pratig, men aldrig spektakulär. Till sist blir det bara långtråkigt med skockar av superhjältar som kan göra vad som helst.

Svagheter är spännande. Superkrafter är snyggt, men trist.

Jens Peterson