(gatu)stenhårt vinklat

Moodysson och Jarl tar parti för Göteborgs-
demon-
stranterna

FILM

Terrorister – en film om dom dömda

Svensk dokumentär i regi av Stefan Jarl och Lukas Moodysson.

Göteborg sommaren 2001.
Göteborg sommaren 2001.

När två av landets tyngsta namn inom spel- och dokumentärfilmen slår sig samman, blir resultatet något som berör, som upprör - och som förenklar å det grövsta.

För två år sedan blev det våldsamma kravaller under EU-toppmötet i Göteborg. Ett 60-tal demonstranter har dömts till oväntat långa fängelsestraff. Stefan Jarl/Lukas Moodysson hävdar att såren inte är läkta, att något hände som förändrade Sverige.

De har åkt runt och pratat med några av de dömda. Somliga har väldigt genomtänkta idéer om politik, om vad som hände och om hur de kan tänka sig att bryta mot lagen igen för att krossa det kapitalistiska samhället. Andra verkar barnsligt naiva. Eller verkar mest ha haft otur att vara på fel plats vid fel tidpunkt.

Jarl/Moodysson fläskar på ordentligt. Som för att visa hur kapitalismen och religionen har förstört livet för många, fyrar de av ett suggestivt och mycket våldsamt bildkollage med krigsbilder, stympade människor, skövlad natur, djur som utsätts för experiment. Jämfört med det framstår förstås gatustenar mot skyltfönster eller polisbilar nästan som en bagatell.

Två saker som avslöjas i filmen och som gör mig både berörd och upprörd, och som nog är någon sorts rättsskandal, är de groteskt långa straff som har dömts ut (jämfört med vid mycket värre brott) och det övervåld som polisen använde när de grep ungdomarna i efterhand. De berättelserna - när stora polisstyrkor stormar in som i en actionfilm - blir ofta tragikomiska.

Men jag har svårt för regissörernas förenklingar. Hade deras film varit en artikel i Aftonbladet, hade kvällstidningshatarna fått alla sina fördomar bekräftade. Jarl/Moodysson vinklar stenhårt. De har undvikit att ställa de frågor eller att ens möta de människor (kanske fick de nobben av dem) som iklädda svarta luvor så entusiastiskt tror sig förändra världen genom att kasta gatustenar.

Filmen är viktig. Som brandfackla. Som tidsdokument. För att demonstranterna och deras gråtande mammor får berätta sina versioner. Men med det sociala patos som Jarl/Moodysson har visat upp i allt de har gjort, hade jag väntat mig mer än att de så lätt skulle luras av diverse flummiga revolutionsbudskap. Hade nog snarare väntat mig en film som predikade Reclaim Det Sunda Bondförnuftet.

Jan-Olov Andersson