Framtidens filmisar

1 av 3 | Foto: JAN DANIELSSON
Från vänster: Simon, Teresa, Joel, Christian, Christopher och Baker som ska rädda svensk films framtid.
FILM

Svensk film brukade vara "Sällskapsresan" eller svåra Bergman- rullar. Men Moodysson och Fares öppnade dörren för en ny filmgeneration. Möt sex unga regissörer som ger hopp om en ljus framtid.

Filmen "Fucking Åmål" drog in som en tropisk storm över det karga Film-Sverige 1998. Lukas Moodysson blev kung och filmproducenterna klirrade lystet med sina penningpungar. Plötsligt ville alla ha en ung, okänd filmare i sitt stall. Efter Moodysson föddes Josef Fares och folk vallfärdade till biograferna.

Men hey, nu är de där två snubbarna redan gamla i gamet. En ny generation är på väg att ta över. Vi snackar "Hundtricket"-killarna Christian Eklöw och Christopher Panov, Teresa Fabik med "Hip, hip, hora", Joel Bergvall och Simon Sandquist bakom "Den osynlige" och Baker Karim med långfilmen "Fyra kvinnor".

Vad har Moodysson och Fares betytt för er?

Christian: De har öppnat dörrar och gjort att producenterna vågar satsa på oss. Jag tror inte att någon av oss hade suttit här i dag om inte Moodysson och Fares slagits så hårt som de gjorde.

Christopher: Det känns som att det kom väldigt få nya regissörer innan dem. Det var mest "Pillertrillaren".

Vem är er favoritregissör?

Baker: Svenska Jens Jonsson är grym.

Christian: Jag tycker Edward Burns är ascool.

Christopher: Jag säger Tom DiCillo för hans "Living in oblivion" fast alla hans andra filmer är urkassa.

Joel: Steven Spielberg är en hantverksmässig gud.

Teresa: Det är lite för mycket gråtande barn över honom. Baz Luhrman gillar jag.

Varför ville ni bli regissörer?

Baker: Jag följde i min brorsas fotspår. Han drog till USA och gick på filmskola så jag hängde efter.

Simon: Det var inget val egentligen. Det växte fram från att man gjorde konstiga filmer som liten. Man drivs åt det hållet.

Teresa: För mig var det lite av ett kall. Jag älskar film och har aldrig kunnat tänka mig att göra något annat.

"Hundtricket"-killarna då?

Christopher: Jag var med i Vår teater i många år och hade både egna teatergrupper och spelade själv. Men så småningom drogs jag åt att börja regissera i stället.

Christian: För mig började det med att pappa köpte en video och jag såg en massa film under det glada 80-talet. Så gick det över i att göra egna karate-filmer med pappas kamera.

Hur är filmklimatet i Sverige?

Simon: Det är svårt att få göra något annorlunda.

Joel: Ja, det är logiken hos producenterna. Hur ska de veta att de får igen sina pengar om de satsar på något som aldrig gjorts tidigare?

Christian: "Bruce den allsmäktige" eller "I huvudet på John Malkovich", sådant görs i USA hela tiden men det skulle aldrig gå i Sverige. Det är för sjukt.

Men de "sjuka" amerikanska filmerna fungerar ju här?

Christian: Vi köper att det är så i USA, de är konstiga där.

Simon: Alla aliens landar ju i USA, haha.

Då är väl Danmark mycket mer experimentella?

Joel: Dogma är snarast ett bra pr-trick, de har varit bättre på att summera upp sina filmer och ge dem en titel. Det är ett nytt omslagspapper med gammalt innehåll.

Teresa: Jag håller inte med. Svenskarna är väldigt rädda för att inte vara politiskt korrekta. Danskarna kan göra film om någon som får i sig knark och har skitkul och så är det inget mer med det. I Sverige måste vi visa att han blir beroende och heroinist och allt går åt helvete. Man kan inte ta knark ostraffat i en svensk film.

Christopher: Jag tycker inte heller det handlar om pr-trick. Lars von Trier är ju jäkligt speciell till exempel.

Simon: Ja, hans "Europa" var skitcool.

Teresa: Och ta "Blinkande lyktor". Där finns en hysteriskt rolig scen: de står i en kohage och ska testa sina vapen, till slut har de skjutit ihjäl alla kor. Här skulle det aldrig gå. Det skulle börja med att bondeförbundet rasar, medierna hakar på och Filminstitutet drar tillbaka pengarna.

Vad borde svensk film göra bättre?

Joel: Film på engelska i Sverige. Då skulle fler filmer nå en internationell publik. Det skulle gå om det fanns tillräckligt med kreativa producenter och vi skulle få en riktig filmindustri och inte bara hosta ur oss en rulle lite då och då.

Som danskarna?

Joel: Exakt. Eller, skit i danskarna! Vi ska göra det bättre och inte apa efter dem hela tiden. Hitta på något som ingen gjort förut i stället.

Vad har ni för drivkraft?

Christian: Underhålla! Jag vill göra filmer som jag själv vill se.

Christopher: Det är underbart att få folk att skratta eller känna igen sig.

Teresa: För mig är det viljan att berätta en historia. Förr sa alla: Men du ljuger ju! Nu har jag det som jobb!

Baker: För mig handlar det helt om storhetsvansinne och lite osäkerhet också.

Joel: Ja, det är kul att spela gud.

Varför är det så få tjejer som regisserar?

Teresa: Jag vet inte. Jag regisserar ju. Fast det är synd.

Joel: Jättesynd. Kanske har grabbar lättare att ha storhetsvansinne, som Baker sa.

Teresa: Ja, det stämmer, jag har storhetsvansinne och det är nog inte så många tjejer som har det. Men det måste man ha för att orka jobba med film.

Joel: Dessutom sitter det en massa gubbar och bestämmer överallt.

Christian: Ja, tjejer får inte chansen lika lätt som killar.

Teresa: Jag hamnade rätt med min film "Hip, hip, hora". De kan sätta in mig i facket arg, ung tjej och feministisk ungdomsfilm. Det hade nog inte varit lika lätt om jag velat göra en film om Palme-mordet.

Christian: Nej, då hade de frågat varför du skulle göra den när vi har Kjell Sundvall.

Vill ni till Hollywood?

Christian: Absolut.

Teresa: Ja, men inte till vilket pris som helst. Det vore stort att göra film på engelska för fler kan se den. Men att ha en manusdoktor som gör om allt till klichéer vore inget kul.

Christian: Om jag ska vara ärlig skulle jag nog kunna sälja mig rätt mycket för att få chans att prova åtminstone. Det är ju en helt annan grej.

Baker: Jag har inget sug att åka dit. Jag gjorde tvärtom. Jag började i USA och tog mig till Sverige. När jag började fanns inga filmpooler eller filmskolor här så det var svårt att göra film i Sverige.

Simon: Vi drog till Hollywood för att man kan göra mer bisarra grejer där. Men allt tar otroligt lång tid. Vi la nyss ner ett projekt för att manuset var för dåligt.

Oscarsnomineringar, priser och lovord, hur viktigt är det?

Christian: Det är klart det är viktigt, nej, inte viktigt kanske men kul. Vare sig det är vanligt folk eller kritiker som gillar ens film.

Simon: Problemet är bara när någon kommer fram och säger att filmen sög. Av någon anledning sätter det sig mycket djupare.

Drömprojekt?

Christopher: Jag vill göra ett familjeepos som bygger på min familj. Det ska börja hos en cirkusfamilj i Bulgarien vid sekelskiftet.

Teresa: Jag skulle vilja göra en riktigt kul science fiction typ "De 12 apornas armé" eller "T2", jag gillar verkligen sådana filmer.

Karin Lindstedt