Dåligt dramatiserad historia om förvirrade tonåringar

FILM

KÖFTBÖGEN

Svenskt drama i regi av Johan Melin, med Sverrir Gudnason, Tove Appelqvist m fl.

Om "Köftbögen" får en plats i filmhistorien är det för att där finns en roll figur som roar sig med att skjuta rostade smörgåsar på sina vänner - med hjälp av sitt morgonstånd!

Annars är den mest ett bevis för att vem som helst har råd att göra en långfilm med dagens billiga videoteknik - men vem som helst kan därför inte göra en film.

Alltihop utspelas sommaren 1994. Ett gäng ungdomar i 15-16-årsåldern är mer förvirrade än någonsin i sina försök att spela punkrock, vårda första kärleken, vara sexatleter som i de porrfilmer som rullar i bakgrunden och att inte hamna i bråk med de tuffa fotbollskillarna. De föraktar punkarna som klär sig i koftor (därav titeln). Spelplatsen - Herrljunga på västgötaslätten - får Lukas Moodyssons "Fucking Åmål" att framstå som en storstadsmetropol.

Det är aldrig kul att såga en ung debutant. Men här hjälper det inte med en bra tonträff i några scener som skildrar unga människor som just träffats eller som ska gå skilda vägar. Eller att Sverrir Gudnason (Cleos son i tv-serien) och amatörskådisarna är helt okej.

Egentligen irriterar inte heller de

ibland väldigt grovkorniga videobilderna, det halvtaskiga ljudet eller den skräniga och tjatiga musiken.

Filmen faller på det faktum att hur mycket Johan Melin än nästan bubblar över av att berätta i bilder, så har han inte fått någon som helst hjälp att dramatisera sin historia.

Jan-Olov Andersson