Gymnasialt grubblande i en axelryckning till avslutning

FILM

De börjar med att prata i 20 minuter. Segt, segt, segt.

"Matrix revolutions" är dessvärre inget lyft jämfört med besvikelsen "Matrix reloaded". Här finns inte ens en actionsekvens som biljakten, det mest minnesvärda med tvåan. I stället en massa prat, töntiga floskler och mycket buller.

Maskinerna är på väg mot staden Zion där människorna förbereder sitt försvar. Några hjälteskepp ska försöka hjälpa, men först måste de få ordning på Neo ( Keanu Reeves) som mentalt varken är i den verkliga världen eller i Matrix. Det är upptakten och kring detta pratas det mycket innan filmen börjar likna en actionfilm. Efter en timme drar det igång på allvar och sedan är det högljudd bangbang.

Tyvärr har bröderna Wachowski inte mycket nytt att komma med. I striden använder de klyschor från hundratals krigsfilmer och "Matrix revolutions" har bitvis pinsam dialog.

Ointressanta blixtrande bataljer mellan maskiner och människor, eller rättare sagt maskinernas maskiner och människornas maskiner. Ser ut som kortslutning i proppskåpet. Och likgiltiga slagsmål med viruset Smith och alla hans kopior. Spam i mörk kostym. Noll spänning.

Första filmen var originell och nyskapande. Actionscenerna var fantastiska. Med tvåan och trean har bröderna Wachowski fått chansen att fördjupa sin Matrix-värld, men varje film har i stället blivit mer och mer banal.

En axelryckning som final. Mycket prat om tro och gymnasiala grubblerier. Dessutom öppnar "Matrix revolutions" för ännu ett avsnitt. Matrix Rea, kanske?

Matrix revolutions

Jens Peterson