Matrix Revolutions

FILM

Amerikansk action i regi av Andy och Larry Wachowski, med bl a Keanu Reeves, Carrie-Anne Moss, Hugo Weaving, Laurence Fishburne, Jada Pinkett Smith och Mary Alice.

Bla bla och bla. De börjar med att prata i 20 minuter. Segt, segt, segt.

”Matrix revolutions” är dessvärre inget lyft jämfört med besvikelsen ”Matrix reloaded”. Här finns inte ens en actionsekvens som biljakten, det mest minnesvärda med tvåan. Istället en massa prat, töntiga floskler och mycket buller.

I ettan sa Keanu Reeves ”wow” och det hade han rätt i.

I ”Matrix revolutions” säger han ”vad betyder det?” Jo, det kan man undra.

Maskinerna är på väg mot staden Zion där människorna förbereder sitt försvar. Några hjälteskepp ska försöka hjälpa, men först måste de få ordning på Neo (Keanu Reeves) som mentalt varken är i den verkliga världen eller i Matrix. Det är upptakten och kring detta pratas det mycket innan filmen börjar likna en actionfilm.

Efter en timme drar det igång på allvar och sedan är det högljudd bangbang.

Tyvärr har bröderna Wachowski inte mycket nytt att komma med. I striden använder de klyschor från hundratals krigsfilmer, och ”Matrix revolution” har bitvis pinsam dialog.

Ointressanta blixtrande bataljer mellan maskiner och människor, eller rättare sagt maskinernas maskiner och människornas maskiner. Ser ut som kortslutning i proppskåpet.

Och likgiltiga slagsmål med viruset Smith och alla hans kopior. Spam i mörk kostym. Noll spänning.

Första filmen var originell och nyskapande. Actionscenerna var fantastiska. Min enda invändning då var att tankeinnehållet kändes tunt. Med tvåan och trean har bröderna Wachowski fått chansen att fördjupa sin Matrix-värld, men varje film har istället blivit mer och mer banal. De målar ständigt in sig i hörn med sitt manus, och får ta till genanta nödlösningar.

Det hade varit smartare att nöja sig med första filmen. Nu har de urholkat Matrix-konceptet, där endast kortfilmerna i ”Animatrix” känns lika intressanta som första filmen.

En axelryckning som final. Mycket prat om tro och gymnasiala grubblerier. Dessutom öppnar ”Matrix revolutions” för ännu ett avsnitt.

Matrix Rea, kanske?

Jens Peterson