Alla lider och ljuger

FILM

Med tv-klassikern "Anderssons älskarinna" (2001) fick Björn Runge för första gången riktig ordning på sitt konstnärskap. En skruvad berättarstil kombinerades med lysande intrig och trovärdiga och intressanta personporträtt. Det var nästan "Twin Peaks"-klass.

I "Om jag vänder mig om" är han snarare lite inne och trampar på Ingmar Bergmans och Lars Noréns områden, utan att för den skull ha förlorat sitt egensinne, sin speciella stil, sin drastiska humor.

Det är en rätt svart samtidsskildring av ett land där både överklass och arbetarklass lider. Alla jobbar så mycket att de inte hinner med att umgås. De flesta ljuger, sviker och bedrar varandra.

Personerna kan vara läkare eller murare. Som nyförälskade eller enormt bittra över att exmaken har hittat en 25 år yngre fru. De kan längta efter barn eller ha förlorat kontakten med dem. De kan ha lysande karriärer eller vara på väg mot samhällets botten. Några av dem är beredda att ta till väldigt drastiska åtgärder för att förändra sina liv. Eller för att hämnas"

Medvetet tänker jag inte avslöja vem som spelar vem. Ju mindre man vet om personernas inbördes förhållanden, desto mer utbyte har man av filmen.

Samtliga skådespelare i de bärande rollerna spelar verkligen på toppen av sin förmåga.

Ändå "bara" tre plustecken?

Jo, Runge har nog plockat in några personer och historier för mycket, för att de ska få plats under det dygn som historien utspelas. Och tyvärr har inte hela filmen riktigt samma skärpa, samma intensitet, som den lysande skildringen av en blöt middag hemma i den just sålda lyxvilla som står som en slags symbol för ett äktenskap i upplösning.

Ingen upplyftande historia, direkt, men väldigt gripande och stundtals också rolig.

Om jag vänder mig om

Jan-Olov Andersson