Mowgli leker med isbjörnar

”Pojken som ville vara isbjörn” är outhärdligt tråkig för alla som är över fem år

FILM
Baloo i vinterskrud.
Foto: FOLKETS BIO
Baloo i vinterskrud.

En eskimåkvinna och en isbjörnshona föder samtidigt. Isbjörnsungen är dödfödd och för att lindra sin honas sorg stjäl isbjörnshannen det lilla människobarnet. Björnarna döper honom till Björn och pojken växer upp i tron att han är just en sådan. Björns riktiga föräldrar är djupt olyckliga och pappan åker runt, runt med sitt hundspann för att hitta sin son. När han väl gör det är det inte en människa han hittar, utan en björn.

I alla fall till anden.

Animeringen i "Pojken som ville vara isbjörn" är av det enklare slaget, vilket i detta fall inte är en nackdel. Filmen är avsedd för mycket små barn och då behöver det inte vara så hightech.

Det som däremot är jobbigt med berättelsen är att det blandas in för mycket onödiga övernaturliga inslag i slutet. Det blir bara surrigt med anden i berget, den snackande nordanvinden och förtrollningar fram och tillbaka. Det hade inte behövt klämmas in för att krydda historien.

"Pojken som ville vara isbjörn" är en sorglig och fin saga som säkert kan funka om man är en liten snorvalp. Men den är faktiskt outhärdligt tråkig för alla som är över fem år. Ingenting för hela familjen, alltså. Dessutom innehåller filmen den mest skamlösa "Djungelboken"-ripoffen sedan... ja, någonsin.

Pojken som ville vara isbjörn

Karolina Fjällborg