En av världens bästa tv-serier har blivit film

”The Singing Detective” är rörig för den oinvigde

FILM

Förlagan är en av alla tiders bästa tv-serier. Brittiska "Den sjungande detektiven" (1986) är en salig blandning av deckare, självbiografisk barndomsskildring, drömmar, mardrömmar och fantasier, inte minst om sex, kryddat med massor av fräcka sång- och dansnummer. Alltihop berättat och/eller hallucinerat från sjukhussängen av en svårt psoriasissjuk författare (genialt spelad av en då 46-årig Michael Gambon) som i sitt neddrogade tillstånd blandar ihop sitt eget liv med de kioskdeckare han har skrivit.

Varför göra en ny version av något som redan är perfekt?

Tja, manusförfattaren - Dennis Potter (1935-1994) - skrev faktiskt själv detta filmmanus strax innan han dog. Kanske ville han att Hollywood skulle göra det rätt den här gången, han lär ha varit missnöjd med hur hans andra stora tv-serie "Pennies from heaven" (1978) blev som film (1981).

Men det är svårt att korta åtta timmar till knappt två. Även om det är samma historia, med många återskapade nyckelscener, hänger mycket väldigt löst i luften.

Valet av skådespelare är utmärkt, särskilt Robert Downey jr i huvudrollen, Robin Wright-Penn i flera kvinnoroller och Carla Gugino som den promiskuösa mamman. Fast Mel Gibson som psykiater i flintskalleperuk ser mest bara rolig ut och Katie Holmes roll som sjuksköterska är för liten för att hon ska göra samma oförglömliga intryck som Joanne Whalley i tv-serien.

För den som inte har sett tv-serien antar jag att filmen kan upplevas som ganska rörig. Om man, som jag, älskar tv-serien, kan man möjligen se den som Dennis Potters improvisation utifrån sitt eget mästerverk. Ungefär som om Led Zeppelin skulle göra en punkversion av "Kashmir".

The Singing Detective

Jan-Olov Andersson