Gripande skildring av peruansk familj

”Compadre” kritiserar klassamhället

FILM

Mikael Wiström fortsätter att skildra samma peruanska familj som han träffade första gången när de bodde på en soptipp i Limas fattigaste kvarter för snart trettio år sedan.

Förra filmen (”Den andra stranden”, 1993) skildrade både kontrasten mellan den rika och den fattiga världen och hur Wiström hade dåligt samvete för att han kanske utnyttjade familjens elände för konstens skull. Då dömde jag ut filmen totalt, något jag i dag inte riktigt själv förstår. För samma problematik skärskådas även i denna film. Kanske är det så enkelt som att jag har mognat, att man som familjefar blir berörd av helt andra saker än när man var singel och livet var lite enklare.

Fast främst handlar det nog om att Wiström den här gången har gjort en mycket bättre film.

Han är mer tydlig i sin kritik av klassamhället. Polioskadade Daniel Barrientos försörjer sig på att köra mopedtaxi, hustrun Natividad är piga åt de rika, de har uppfostrat fyra barn, två av dem i dag vuxna med egna liv.

Wiström väver mycket snyggt in gamla filmbilder och stillbilder, han tar med familjen till bergen i Anderna och deras förflutna och han rannsakar sina egna syften med filmprojektet på ett ärligare sätt den här gången.

En mycket stark och gripande, men också rätt sorgsen, film. För det finns något hopplöst i Daniels blick. Som att han knappt ens vågar hoppas att hans barn ska få ett bättre liv än han har fått. Oj, vad jag hoppas att jag har fel. Och att Wiström finns där med kameran, i framtiden också.

Compadre

Jan-Olov Andersson