Ett underhållande äventyr

Det är glimten i ögat när Sommers berättar monster- historier i ”Van Helsing”

Van Helsing på promenad med några monsterkompisar.
Foto: UIP
Van Helsing på promenad med några monsterkompisar.
FILM

Regissören Stephen Sommers var 19 år när Spielberg-filmen "Jakten på den försvunna skatten" hade premiär.

Det är nog ingen särskilt vågad gissning att det måste vara en av hans favoritfilmer.

Över huvud taget består hela hans karriär av klassiska äventyrsberättelser: Mark Twain-historierna om Huckleberry Finn, "Djungelboken", de två "Mumien"-filmerna, där han ju ganska skamlöst "lånade" en hel del från Indiana Jones-filmerna.

Nu har han fått drygt 1,1 miljard kronor för att tackla de klassiska monsterhistorierna på samma lekfulla sätt.

Platsen är Karpatiens mörka berg och det mytomspunna Transsylvanien där den ondskefulla greve Dracula härskar. Dit kommer vampyrjägaren Van Helsing ( Hugh Jackman), filosof, historiker och ockultist, utsänd av ett sällskap i London för att ta kål på Dracula en gång för alla.

Till sin hjälp har han en assistent, Carl ( David Wenham, från "Sagan om ringen"-filmerna, är suverän i rollen!), och den vackra Anna Valerious ( Kate Beckinsale), vars familj har utplånats av Dracula. Han i sin tur har hjälp av en hel armé vampyrer, diverse varulvar och Frankensteins monster, även om han inte lika självklart har valt sida i striden.

Van Helsing är som en korsning mellan Indiana Jones och James Bond. Långt hår, hatt på huvudet, cool attityd, fräcka repliker och beväpnad upp till tänderna med uppfinningsrika vapen att döda monstren med. Jackman har kraftfull utstrålning i rollen.

Det är snygga kulisser, häftiga datoranimerade effekter, ett sanslöst högt tempo och precis rätt glimt i ögat, då det kring dessa sönderfilmade monster nog i dag hade varit lite svårt att göra en traditionell skräckfilm.

Ett underhållande matinéäventyr. Varken mer eller mindre.

Van Helsing

Jan-Olov Andersson