Dyster kamp om ett hus

”Ett hus av sand och dimma” visar att det kan bli fel även om man gör så gott man kan

Oj, oj, så fel det kan bli…
Foto: SF
Oj, oj, så fel det kan bli…
FILM

På en höjd utanför San Francisco står ett hus som betyder mycket.

För Kathy (Jennifer Connelly) är det den sista tryggheten. Hon har ärvt det från sin far, det är den bas hon har kvar efter år av missbruk och illa betalda jobb. Pojkvännen har lämnat henne och familjen borta på västkusten vet inte hur illa allt är ställt.

För Massoud Behrani (Ben Kingsley) är huset en chans till ett nytt liv. Han är f d iransk officer som flytt till USA och i hemlighet försörjt sig som vägarbetare så att familjen kan fortsätta hålla fasaden uppe.

Kathy får plötsligt reda på att hon missat en inbetalning och att huset tas ifrån henne. Det säljs snabbt på exekutiv auktion och Behrani köper det. Han betalar inte mycket och ser sin chans att tjäna pengar genom att snart sälja huset.

Men Kathy ger sig inte. Det blir en kamp.

Både i romanen av Andrew Dubus III och i Vadim Perelmans film finns en mörk underton. Handlingen är lite förändrad i filmen, men grunden är den samma. Det finns en oundviklig dysterhet och tyngd.

En kollision mellan människor som drömmer den amerikanska drömmen. Vid sidan av de två huvudpersonerna finns en omtänksam polis (Ron Eldard) som stöttar den hemlösa Kathy, och fru Behrani (Shohreh Aghdashloo) som försöker förstå sin mans handlingar.

Det är lätt att sympatisera med båda sidor, även när de gör misstag. "Ett hus av sand och dimma" visar människor som gör så gott de kan, men ändå blir det fel. De är inte onda, men till slut gör det ont.

Ett hus av sand och dimma

Jens Peterson