En spya man minns

- men inte vill se om

FILM

Ett hål i mitt hjärta

Svenskt drama i regi av Lukas Moodysson, med Sanna Bråding, Thorsten Flinck, Björn Almroth och Goran Marjanovic.

”Ett hål i mitt hjärta” är jobbig att se. Bitvis äcklig. Ibland måste man titta bort.

Det är inte svårt att nå den effekten. Någon spyr i någon annans mun. Någon kissar i ett vinglas och tvingar någon annan att dricka. Obehagliga operationsbilder.

Vi befinner oss i en en lägenhet nästan hela tiden. I ena rummet spelar pappa Rickard in porrfilm med Tess och Geko framför kameran. Det rummet har svarta sopsäckar tejpade för fönstret. I det andra rummet sitter Rickards tonårsson Eric och deppar. Svarthårig svartklädd svartsynt lyssnar han på stenkrossmusik i örlurar för att slippa höra stönanden från porrandet. Från taket hänger en snara.

Barnen lider mest

Ibland delar tonåringen Eric med sig tankar och saker han läst. Som i alla Moodyssons filmer är det synd om barnen.

Lukas Moodysson har gjort ett ilsket poetiskt debattinlägg. Om hur män skapar elände i världen, om pornografi och förnedring och skjutgalna fingrar. Otäcka övergrepp, våld och hot mot den unga kvinnan. Ett collage där skakiga bilder från lägenheten klipps med docklekar där Barbieliknande figurer har sex med Actionmandockor så att benen går av. Då och då biktar sig huvudpersonerna för kameran. Tess gråter för att hon inte kommit med i ”Big Brother”.

De rörliga bilderna är pixlade så att varumärken på burkar och flaskor och kartonger inte syns. Ibland är till och med de fyra huvudpersonerna utsuddade i ansiktet, och när filmen vid något tillfälle lämnar den klaustrofobiska lyan för en mataffär är alla andra människor pixlade. Ett grepp som drar onödigt mycket uppmärksamhet till sig.

Långtråkigt till slut

Berättarstilen ställer sig flera gånger i vägen för berättelsen. ”Ett hål i mitt hjärta” är både mer övertydlig och underlig än Moodyssons tre tidigare bättre filmer. Stundtals till och med långtråkig, ett ord man aldrig kunnat använda om Lukas Moodysson.

De fyra skådespelarna är alla utmärkta och trovärdiga.

Ett kompromisslöst experiment som man kan ha respekt för, en intellektuell övning som inte berör lika mycket som den vill.

En spya man minns. Men inte vill se om.

Jens Peterson