Strul, vanmakt och politik

”Babylonsjukan” är ett träffsäkert och roligt tidsdokument

Festivalsjukan.
Foto: petra hellberg
Festivalsjukan.
FILM

Först ”Hip hip hora”, sedan ”Fröken Sverige”, nu ”Babylonsjukan”. En tydlig trend i svensk film är välgjorda ungdomsskildringar.

Här skildras några unga människor kring 20-strecket i dagens Stockholm.

Huvudpersonen Maja ( Nina Wähä) blir bostadslös när pojkvännen Olle ( Gustaf Skarsgård) drar utomlands. Hon får bo i köket hos hans kompis Mattias ( Kalled Mustonen), i en sunkig etta vid Hornstull, det tills nyligen föga trendiga område på Södermalm som har kallats Kniv-Söder.

Maja är en grubblande typ, med djupsinniga funderingar kring kärlek, framtid och politik. Filmtiteln, uppfunnet av filmmakarna, syftar på den känsla av vanmakt som många unga känner när de inser att de bara är en kugge i ett samhällsbygge som förtrycker två tredjedelar av jordens befolkning.

Maja blir tokig på att i stort sett varje natt slutar med att Mattias släpar hem alla sina polare till efterfest?

Å ena sidan är det här en film jag har lite svårt att ta till mig. Kanske var det bättre förr. Eller bara annorlunda. Eller också beror det på att jag växte upp på landet och visste vad jag ville med mitt liv när jag kom till Stockholm och var i ungefär samma ålder som personerna i filmen. Jag bara känner? åh, vilka jobbiga människor! Så struliga, så tjatiga, så hopplöst vilsna.

Å andra sidan är det ett både träffsäkert och roligt tidsdokument, med nervigt bildspråk och utmärkt skådespeleri, särskilt av Nina Wähä. Och den politiska aktion som genomförs i filmen, är en härligt galen historia. Jag ser verkligen fram emot fler filmer av unge regissören Daniel Espinosa.

Babylonsjukan

Jan-Olov Andersson