Vad är egentligen poängen?

Första hälften av ”Asta Nilssons sällskap” är bedövande långtråkig

FILM

”Asta Nilssons sällskap”

Svenskt drama i regi av Marie-Louise och Gösta Ekman, med Gösta Ekman, Sven Lindberg, Annelie Martini m fl

Som konstnär är Marie-Louise Ekman ett ”tungt” namn, som filmskapare är hon en mer udda figur, med framför allt två teman; självbiografiska historier (ofta bra) och karlar som klär ut sig till kvinnor (mer ojämnt).

Här har Sven Lindberg fått peruk för att spela en förvirrad gammal tant, Asta Nilsson. Men han är mest åhörare till den propert klädda och stressade man (Gösta Ekman) som träffar Asta i en port och som försöker hjälpa henne hem medan han håller en lång monolog om livet. Sedan tar en annan historia vid. Om det är hallucinationer, inre tankar, mardrömmar eller något annat förblir oklart. Men Gösta Ekmans rollfigur blir som fånge i en lägenhet hos en kvinna (Annelie Martini) som närmast kan beskrivas som en medelålders sadistisk ”Grynet” på rymmen från psyket. Första hälften är bedövande långtråkig, andra är oförutsägbar på ett skruvat sätt. Gösta Ekman är så uttrycksfull att faktiskt jag blir lite berörd, trots att jag inte alls förstår poängen med filmen i helhet.

Jan-Olov Andersson